Dar & Malawi

23 augusti- 2 september

Efter ett kort flyg till Dar bråkade vi oss till en taxi för ok pris. På flygplatsen har de turisttaxa som är helt löjligt hög och vi vägrade betala. Blev säkert ändå blåsta, men chauffören var arg hela vägen till hotellet så det tog vi som ett gott tecken.

Mikael hade bokat in oss på det billigaste hotellet på booking. Visade sig att det låg i en stadsdel som i guideboken beskrevs som ”sällan besökt av turister, fortfarande med gator av sand”. Stämde bra! Kändes dock säkert och var rent, samt att de hade en superbra och billig restaurang i närheten som vi åt på jämt.

Vi bodde där tre nätter medans vi väntade på tåget på lördagen. Fixade med tågbiljetter samt var på finmiddag i en tjusigare stadsdel vid havet med bekanta som råkade vara i Dar samtidigt. Mikael känner dem genom jobbet, men de jobbar på Sweco och var i Tanzania för att bygga kraftstation.

Efter lunch på lördagen tog vi taxi till TAZARA tåg stationen och tåget mot Mbeya som bara går två ggr per vecka. Vi skulle åka det gamla tåget samt att järnvägen beskrevs på Wikipedia som ” nära kollaps”, så förväntningarna var inte så höga. Även stationen såg ut att vara när kollaps… Vi hade dock lyxat till det och bokat första klass liggvagn, dessutom alla 4 platserna eftersom annars fick vi inte bo i samma kupé. Vår helt ok hytt, inte alls värre än InterCitys nattåg. Däremot gjorde det inte rälsen bättre så allt gick i slowmotion. Påväg till restaurangvagnen gick vi igenom baren, där var det fullpackat och fullt i allmänhet. Matvagnen var sådär och maten med. Kollade på film och åt godis i hytten och sov helt ok sedan.

 

Järnvägen byggdes av kineserna på 70 talet från Dar till Kapri Moshi för att Zambia skulle kunna transportera sin koppar till kusten utan att behöva åka genom koloniserade och vit styrda dåvarande Rhodesia, Namibia och Sydafrika. Som mycket här i Afrika så sköttes det ju dock inte. De kunde inte laga vagnar osv som gick sönder, personalen jobbade inte i verkstäderna och tågpersonalen stal typ allt. Kineserna skickade in mer folk för att fixa till det men funkade ändå sådär. Såsmåningom försvann behovet att skeppa ut kopparen från Dar så nu är järnvägen somsagt fallfärdig. Men tåget på tisdagar är tydligen helt nytt.

Kom fram till Mbeya vid lunch nästa dag. De flesta fortsatte med tåget in i Zambia men vi var inställda på Malawi. Bodde en natt på gamla järnvägshotellet så vi kunde åka till gränsen tidigt nästa dag. Hittade en taxi som kunde köra oss för ett ok pris de två timmarna till gränsen. Var mycket mer höglänt här och fina gröna kullar med teodlingar. Växlade lite pengar, stämplade ut och betalade sedan dyra pengar för ett Malawiskt visum. Har knappt behövt betala något innan Afrika men nu lägger vi massor av pengar på det.

På andra sidan gränsen fanns absolut ingenting. Mot bättre vetande trycktes vi in i en mattatu minibuss med 20 andra. Trasiga säten lagade med plywood, 4 pers o nått barn på varje bänk, fötterna på en säck lök och bagaget intryckt i ryggen med bagage luckan fastsurrad eftersom det var så fullt att det inte gick att stänga. Ovanpå det körde de som kompletta galningar samt att ett par killar som tydligen jobbande där hoppade in och ut, skrek åt allt o alla, försökte stänga dörren som inte funkade och delade med poliser vid de fyra vägspärrar vi åkte igenom på två timmar.

Denna buss skulle till staden vi ville till, men det var typ 10 tim dit. Var rörande överens om att det inte var något alternativ, så vi första vettiga stad hoppade vi av. Karonga. Var söndag, helt öde, dammet virvlade över centrala torget som innehöll inte mindre än 10 banker. Kändes lite som en skräckfilm.. Efter lite letande hittade vi någon att fråga som visade oss busstationen. Nästa riktiga buss gick inte förens nästa dag. Den snälla kille på busstationen följde oss till ett hotell som vi snabbt googlat fram och som blev glada om än förvånade att se oss. Spenderade dagen med att fixa ett simkort samt att besöka stadens enda sevärdhet. Ett dinosaurie museum!

Nästa dag gick vi tidigt för att hinna ta ut pengar, han testa 5 av de 10 bankerna innan en fungerade. Kom ändå sent till bussen som var proppfull. Hade valt local buss istället för lyxbussen som gick senare. Vi insåg snabbt att local buss i Malawi är värre än chicken buss i Centralamerika. Var från början 5 säten i bredd, några trasiga. Massa väskor på det och sedan minst 40 pers extra. Stående i gången som väldigt svettiga packade sillar…  De snälla busskillarna såg dock paniken sprida sig i mina ögon och fixade fram sittplatser på motorn längst fram i bussen. Skönt att sitta iallfall och ha nära till dörren så det kom in lite luft ibland. Var en upplevelse att bara kolla på allt, Mikael fick en höna i en kartong i knät av en medresenär. Tackar, tackar.

Kom tillslut fram till Mzuzu där vi bytte till en delad taxi till Nhakata bay vid Malawi sjön. Här hade vi bokat en mysig bungalow precis vid vattnet i Mayoka village. Superfint vatten, trevligt ställe med restaurang, eco tänk med mulltoa och filtrerat vatten osv. Dessvärre är ju Malawi sjön känd för sin Bilharzia. Även om de påstod att de inte fanns precis här så vågade vi inte bada och duschade bara i uppvärmt (hett) vatten. Var ändå jättetrevligt så åt god mat, tränade lite, besökte byn och planerade lite framåt. Var väldigt socialt ställe så pratade med massa folk från olika ställen, bl.a. ett ungt Malawiskt par på sin bröllopsresa.

Eftersom vi inte var sugna på att upprepa tidigare bussresa fixade vi bussbiljetter till lyxbussen, och kollade någa så man fick en sittplats. Det visade sig att man fick, dock hindrade det inte dem att trycka in 30 pers till i mittgången. Så nog för att vi fick sitta, men hade en unge bredvid, en tjej som sov hängande på ryggstödet framför och en kille som satt på mitt ryggstöd. Lite för mycket kroppskontakt med främlingar av tveksam hygien för en normalsvensk. Men tog ju bara 6 timmar…

Framme i Lilongwe som är Malawis huvudstad så fanns det inte mycket alls. Men så är Malawi en av världens fattigaste länder med stora problem med korruption. Folk verkar dock rätt glada ändå. En av få sevärdheter är Tobaks auktionerna som pågår varje vardag under säsong. Så dit åkte vi och fick en väldigt intressant guidad tur av Malawis största inkomstkälla.

Hade påbörjat projekt köpa bussbiljett dagen innan med mycket googlande, 4 tel samtal till Zambia och 6 st i Malawi. Efter det hade vi kanske hittat en buss som åker dit vi ville, gick såklart inte från busstationen, det hade ju varit för enkelt. Chauffören hittade dit och visade sig att bussen faktiskt existerade och vi kunde köpa biljetter. Inget stående i gången på internationella bussresor lovade de oss med! Är inte som att resa runt i Asien där allt löser sig… Här får man verkligen se till att lösa sakerna själv.

 

På eftermiddagen träffade vi det nygifta paret från förra boendet. De visade stolt upp sin nya gemensamma lägenhet/hus som de precis flyttat in i. Fanns ingen spis men det gjorde inget för de var ofta utan el och vatten ändå. Pga. av brist och fel i systemen helt enkelt, så de lagade mat på kol på baksidan ändå. Fick även se deras förlovningsfilm, var glada att inte bröllopsfilmen var klar ännu. De försökte också lära oss spela Baou som är väldigt populärt här. På kvällen bjöd vi dem på indisk restaurang. Inte för att de ville äta indiskt, de var väldigt skeptiska, men för att det fanns nära hotellet. Jag o Mikael tyckte det var skitgott iallafall och det var väldigt intressant att höra deras syn på landet och världen. De var lyckliga och hade det relativt bra, men måste vara frustrerande att leva i ett land där inget funkar ordentligt och många högre upp tar mutor.

Gick upp kl 4 för att ta bussen till Lusaka i Zambia. Ingen stod upp i gången. Lycka!