10- 16 september
Efter vi sovit några timmar i Lusaka gick vi upp kl 6 för att vara vid tåget kl 7. När vi kom dit var det stängt. Efter 30 min kom det någon och 5 min innan tåget skulle gå öppnade de biljettförsäljningen. Vi borde kanske tagit det som ett tecken!
Vi köpte dock biljetter. De vi bokat fanns inte, de vi köpte fick vi inte… Och de var ändå fullt där. Så efter mycket diskuterande med tågpersonalen köpte vi liggplatsbiljetter. Kostade bara 40:- så var ett kap egentligen, som tur var fick vi hela kupén själva så blev egentligen rätt bra tillslut. Speciellt när vi gick till restaurang vagnen genom alla andra vagnar. Personlig hygien och allmän renlighet är ingen prioritering hos alla. Tex är det helt ok att slänga allt på golvet. Papper, flaskor och gammal mat, bara släng det i mittgången… En annan konstig grej vi upptäckt är att ingen läser. På en svensk buss eller tåg så sitter alltid någon med en bok eller tidning. Här har vi inte sett en enda person läsa, och då har vi ändå åkt många timmar i många olika länder. Dock leker de med sina mobiltelefoner precis som hemma!
I kö tidig morgon, sen att biljett luckan inte öppnat eller att tåget inte kommit får man inte bry sig om.
Sophantering i Lusaka
Kolleverans
Sjukt fancy mat…
Tåget åkte tillslut iväg, typ 300m, sen stannade det. Och så höll det på! Efter 6h hade vi kommit 1/4 del av vägen, och borde ha kommit halvvägs minst. Helt plötsligt på em. ropade de ut i högtalarna att alla skulle byta tåg. Visar sig att ett godståg spårat ut och alla fick klättra ut mitt i bushen för att gå runt olyckan till ett tåg som väntade på andra sidan. Ingen i Afrika reser lätt så det släpades mycket grejor. Eftersom vi väntade i ytterligare två timmar innan tåget åkte så antar jag att de bar över allt gods med… Skulle vart framme kl 19 på kvällen, kl 22 hade vi kommit halvvägs och gick och la oss. Blev väckta kl 5 på morgonen när vi var framme! Tog bara dubbelt så lång tid som det skulle. Var den värsta tågresan vi någonsin gjort, men får ändå ge en eloge till tåg- och restaurangpersonalen. De var väldigt trevliga och måna om oss och att vi hade det bra. Och glada och trevliga hela tiden, de kom ju också fram försent och var säkert trötta men det märktes inte.
Här tog det stopp!
Godståget som missat rälsen lite. Grabbarna som skulle få tillbaka vagnen på rälsen såg lite förvirrade ut.
Högt upp utan perrong och med tung väska.
Framme i Livingstone checkade vi in på vårt hotell, käkade frukost och sen åkte vi och kollade på Viktoria fallen på Zambiska sidan direkt. Lika bra att passa på när vi ändå var uppe i varv. Är torr säsong nu vilket märktes, var inte jätte imponerande men fint ändå. Åt lunch på ett trevligt pasta ställe och åt söndag middag och sedan gick vi på Livingstone museum och kollade på vad David Livingstone gjorde i Afrika. Bokade även en tur till Botswana.
Mikael undrar lite var fallen är. När det är mycket vatten är det tydligen utmed hela sidan.
Lägg märke till den lilla lilla röda kajaken längst ned. Zibabwe sidan är föresten längst bort, där vattendimman är.
Bron över gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Och det lilla vita högst upp på klippan är Victoria falls hotell som vi kom till några dagar senare.
Våriga blommor!
Mobilmaster som ser ut som blommor. Eller mer som en överväxt ananas, en palm och en slokande krukväxt.
Hemåt, däråt.
Tog en kaffe som en babian försökte sno. Ägaren jagade iväg den med en sko.
Afrikansk italiensk pasta.
Intressant museum tyckte vi, killen på bänken var inte så road.
På måndagen hann vi äta frukost och sen började jag må dåligt. Feber, frossa ont i kroppen. Mikael oroade sig för Malaria, jag gissade på Ebola, minst…! Blev en vilodag iallafall, ändå bra ställe att vara dålig på. Eget rum, tv, AC.
Såhär kul är det att vara sjuk i Afrika.
På tisdagen hade vi bokat en dagstripp till Chobe NP i Botswana, fast utan resan tillbaka. Blev hämtade på morgonen, körda till gränsen som är Zambesi floden, här möts Zambia, Zimbabwe, Botswana och Namibia i en punkt mitt i floden. Väl över blev vi in stämplade i Botswana och åkte till safari kontoret. Efter kaffe o frukost åkte vi på riktig pensionär tur på Chobe floden, inte riktigt samma känsla som när vi paddlade kanot. Dock var jag rätt dålig och åt mest tabletter för att orka med så var skönt med lyxturen denna gång.
Väntar på båten till Botswana.
Äter ipren och låtsas må prima på Chobefloden.
Hej lille vän, fanns många sådanahär…
Vårtsvin, alltid lika roliga att kolla på. Käkar på knä för de har för korta halsar, alt för långa ben beroende på hur man vill se på saken.
Fanns en ö mitt i floden som tydligen var en tvist med grannarna, men nu var det bestämt Botswana.
Ett fågelpar hade fullt upp med att jaga bort varanen från sina ägg.
Söt elefant.
Elefant spa!
Kinesisk elefant-selfie.
Flodhästfamilj påväg ut på middag.
Savannens Mc Donnalds tydligen, snabbmat.
Största krokodilen.
Fina träd typ…
En av lyxlodgerna vi absolut inte hade råd att bo på.
Efter lunch var det dags för klassisk safari i bil. Såg samma del som på fm fast från land istället.
Safaridags!
Hello there!
Var hett som bara den så bäst att hålla sig i skuggan.
Men när man såg de här flockas…
så visste man vad som väntade.
Sträcka på benen paus.
Posar i buschen 🙂
Körde mest utmed flodkanten.
Häst/hjort/zebra kanske.
En hel flock med elefanter korsade floden.
Lekfull hyena.
Medans resen av gruppen åkte tillbaka till Zambia gick vi och köpte lite mat på supermarketen. Var i sjunde himlen! Fanns ost, gott bröd, tidningar, en karta vi behövde. Inget vi sett i en affär sedan Kanada typ, och var inte ens dyrt. Helt annorlunda från Zambia och norrut. Hade bokat ett air BnB för natten eftersom de andra alternativen var svindyra lodger. Botswana satsar på lyxturism, och då är det lyx på riktigt, inget vi har råd med. 1000 us$ per natt är inget ovanligt.. Ägarna hämtade upp oss och vi somnade redan kl 20 på kvällen efter en lång dag.
Överlycklig i mataffären. Här hittade ägaren till vårt boende oss med, antar att vi inte smälte in så bra.
Sånt här köpte vi inte!
Vem behöver en lyxlodge, vi har det bra ändå.
Blev dock lite skeptiska till var det var för ställe när dessa låg bredvid sängen. Men bestämde oss för att det bara var omtänksamt 🙂
Nästa dag skulle mannen i familjen köra oss till gränsen, det gjorde han i sin bil utan instrumentbräda. Problemet med det är att då ser man inte om bensinen tar slut, och det gjorde den såklart. Efter en timmas väntande var det påfyllt och vi kunde åka vidare. Hustomten i familjen följde med oss över gränsen och sedan mötte vi upp en annan man som skulle köra oss på andra sidan. Hjälpsam som han var tyckte han vi skulle lämna kön för att ge honom passen så han kunde tränga sig före i kön för att det skulle gå fortare. Svenskar som vi är ville vi inte det men han tog passen ändå, vilket såklart resulterade i att han fick sig en avhyvling och vi fick ställa oss sist i kön igen efter en hel buss som kommit imellan. Suck! Var inte världens snabbaste gräns heller… Vi betalade 30$ som alla andra förutom Britter och Kanadensare som fick betala mycket mer. Britterna kan man ju förstå men undra vad Kanadensarna gjort för ont.. Lyckades komma över tillslut och åkte en timme till staden Victoria falls i Zimbabwe. Är ju inte ett helt problemfritt land så hade fått mail från hostelet vi bokat innan om att pengarna var slut i bankomaterna så vi var tvungna att ha kontanter. Visade sig att det fanns pengar just nu ändå, men det var aldrig säkert tydligen. De använder amerikanska dollar med, hela landet. Lite märkligt kan man tycka!
Det är ju super, men med tanke på antal döda i trafiken här så kanske de kunde ta lite eget ansvar med.
Hustomten följde oss hela vägen, inte het nödvändigt kanske eftersom det bara finns en väg att gå.
Så sant så!
Firade att vi klarade färden med mer Ipren för mig och klassiskt Afternoon Tea på Victoria falls hotel för oss båda. Väldigt tjusigt ställe med utsikt över floden och bron som utgör gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Hade lätt kunnat bo i biblioteket där, supermysigt! Åt iallafall scones, drack te och lyssnade på piano musik och njöt ett tag. Sedan kollade vi runt stan. Började må rätt dåligt här så blev en tidig kväll igen. Mådde skit hela natten och fick inte ned febern ordentligt, dessutom var hela rummet fullt med mygg så blev biten trotts dubbla myggnät. Ingen höjdare.
Tjusigt ställe, det enda med grön gräsmatta i hela stan.
Kapstaden sattsar vi på, är trotts allt mycket närmare.
Hängde lite i salongen innan teet.
Och lyssnade på denhär herren spela.
Var som en hel lunch.
Eget porslin såklart.
Till och med badrummet var tjusigare än vi har det hemma, om vi hade haft något hem längre alltså…
Britternas handel med olika lnder.
Pumba som väggdekoration.
Undvek tåget, men kollade på stationen iallfall.
På morgonen åkte vi tidigt och kollade på Zimbabwe sidan av fallen. Var betydligt mer imponerande!
Var betydligt mer ordnat på Zimbabwe sidan, och mer folk.
Och mer vatten!
Blev helt blöt av vattendimma.
Vild lobelia.
Folk som badar i Devil´s pool precis vid kanten av fallet.
Är nog häftigt när det är mer vatten i. Men då är det regnsäsong, och då vill man ju inte resa hit!
Det var inte så nog med räcken, bara att åta bli att trilla över kanten.
Njuter av vyn.
Dr. Livingstone, I presume?
Efter några timmar här tog vi vårt pick och pack och promenerade över bron och gränsen tillbaka till Livingstone i Zambia.
Gränsövergångar är alltid så charmiga.
Men bron var häftig! Till fots tillbaka till Zambia igen.
Väl tillbaka på hotellet tvingade Mikael ut mig igen och iväg till en läkare. Var Livingstones bästa klinik men såg ut som något från 40- talet. Läkaren verkade dock kunna sin sak och trodde inte det var Malaria utan Streptokocker som fanns i omlopp i Malawi och Zambia just då. Han erbjöd en antibiotika spruta men efter min skräckslagna min på omnämnandet av Afrika och sprutor nöjde han sig med tabletter. Antibiotika, smärtstillande och antihistaminer. Fina grejor det, efter två dagar vilande så var jag som ny igen!
