29 september- 3 oktober
Efter två dagars relax var vi redo och sugna på vildmarken igen 🙂
Åkte 40 mil med nästan bara grusväg till Sesriem i Namibi- Naukluft NP som är där Sossusvleis kända röda sanddyner är. Hade ingen bokning nu heller men fick plats i ”overflow area”. Grusvägarna är förvånansvärt bra ändå, och bättre än belagda om man ändå inte kan underhålla dem så mycket. Lättare att bara hyvla av vägen än att lägga asfalt.

Gick somsagt att köra fort på grusvägarna, men vi försökte ändå hålla oss till max 80. Ibland blev det mjukt utan förvaning och då kan man sluta såhär….

Men var verkligen öde. Fast man kunde tanka, vilket är bra för det är långt imellan. Har dubbla tankar på bilen men den drar mycket med.
Var och kollade på Sesriem canyon på em innan vi äntligen kunde slå oss med i solstolarna med en kall! Hårt jobb det här att resa.

Vattnet var en slemmig liten pöl som en hel flock apor vakade över. Snacka om att känna sig iakttagen.

Blir mycket allt i en gryta matlagning. Praktiskt, speciellt när solen går ned och man bara har en pannlampa.
På morgonen öppnade grindarna för oss inne i parken en timme tidigare än för de utanför, och eftersom man bör se soluppgången vaknade vi innan kl 5 och gjorde iordning frukost och packade ihop. Kl 5.45 öppnade grindarna och vi körde mot Sossusvlei mellan högre och högre dyner, dit var 7 mil (asfalt!) och vi stannade på vägen för att kolla soluppgången.
4 km innan tog vägen slut, efter det var man tvungen att ha 4×4 eller ta parkens bilar sista biten. Nu har vi ju en 4×4 som vi betalar dyra pengar för. Då vill man ju gärna använda den. Tvekade dock lite när gubbarna i parken förklarade att man behövde erfarenhet att att köra i ren sand med och att massa folk fastnade, samt att första bilen vi såg fastnade efter 100m. Men sen bestämde vi oss för att köra ändå. Släppte ut luft ur däcken, kopplade i diffen och sen körde Mikael plattan i mattan medan jag skrek vägval och instruktioner. Gällde att hålla hög fart och inte tveka. Tror vi hade 200 i puls båda två men kom fram tillslut.
Själva sevärdheten är stora höga sanddyner och uttorkade saltpannor med fotogeniska träd. Var där tidigt och var inte mycket folk när vi klättrade upp för sandynerna. Vansinnigt vackert! Droppade in mer folk snart såklart. Roade oss med att springa ned för dynerna innan det var dags för den hårresande körningen tillbaka. Gick bra tills vi mötte en bil som tvingade oss att köra på ”fel” ställe och fastnade lite. Men föraren i andra bilen, som jobbade för parken, hjälpte oss smidigt upp på fastare mark igen och sen kom vi hela vägen.
Efter det brände vi 40 mil grusväg genom ett helt osannolikt vackert landskap till Aus och sedan ytterligare 10 mil spikrak blåsig asfaltsväg till Luderitz på Atlantkusten. Tyckte det var lite konstigt att det bara fanns en campingplats att välja på eftersom det brukar finnas massor. Dock fick det sin förklaring när det visar sig att det blåser storm typ jämt. Sådana detaljer hindrar ju inte oss såklart så efter viss tvekan åkte vi ändå ut till campingen på Shark Island. Var ett sjukt häftigt ställe på en halvö med fyrtorn. Exponerat dock, speciellt när man sover i taktält och inte kan få något lä oavsett hur man gör… Vi var dessutom de enda där, förutom två vakter då. Njöt ändå för fullt på kvällen av att tagit oss från typ Sahara till Grönland, fast sov sådär när hela bilen gungade i vinden.

10 mil raksträcka mot kusten. Här blåste hur mycket som helst så fick sätta fast taktältet som lossnat lite.

Sanden blåste upp på vägen. Järnvägen bredvid var redan halvt begravd av sand. Någon berättade senare för oss att tyskarna byggt järnvägen på 10 månader under diamantruschen. Medan Namibierna nu försökt restaurera den i 10 år och den var fortfarande stängd. De trodde de berodde på diamanterna. Vi tänkte (inte helt politiskt korrekt) att tyskarna är världens effektivaste folk, medans afrikanerna… not so much.
Nästa dag kollade vi på den otippade tyska jugend arkitekturen och njöt av goda skaldjur och gott vin hela dagen!
Efter ytterligare en blåsig natt packade vi ihop och åkte för att kolla på spökstaden Kolmanskop som byggdes i början av 1900 talet för att man hittade diamanter i området. I början fanns så mycket att folk kröp runt på knäna och plockade ihop dem i burkar. Efter andra världskriget tog diamanterna slut och staden övergavs. Dock ligger den i Sperrgebeit som är ett 26 000 km2 stort förbjudet område där det fortfarande utvinns diamanter. Fick skaffa tillstånd innan vi kunde kolla på staden, fast det var väldigt enkelt.

Strikt. Arbetarna skrev på 2 års kontrakt och fick inte lämna området under den tiden. När kontrakten gick ut fick de sitta i karantän i nån vecka tills det var säkert att alla diamanter de ev. försökt smuggla ut hade blivit upptäckta.
Efter det åkte vi vidare för lunch i Aus och utnyttjade deras wifi ett par tim för diverse bokningar och fix som behövdes göras. När vi campar har vi alltid för lite el eller för dålig mottagning för att få något vettigt gjort. Sov utanför Keetmanshoop för att kolla på Quiver tree Forrest och fylla på matföråden.
Från Keetmanshoop åkte vi för att kolla på Fish river Canyon. Ska tydligen vara andra störst i världen efter Grand Canyon. Var imponerande iallafall. Finns en häftig vandring på 4 dagar man kan gå i den men den är stängd nu under det varma halvåret, vi höll på att smälta uppe på kanten så kan tänka mig att det är varmt nere i.

Utkiksplatsen. Ingen risk att man skulle vara där själv om det var grand canyon istället. Men så är ju vägen dit lite annorlunda med.
Sov för natten i Ai-Ais som är en lodge nere i ravinen med varma källor. På morgonen hade vi fullt upp med att hålla babianerna borta från vår frukost medans vi åt, och sedan åkte vi mot Sydafrika!