Viva la Mexico!

16 maj- 6 juni

Hade bokat en båt från Caye Caukner till Chetumal i Mexico istället för att åka landvägen. Var lite cirkus på morgonen innan vi kom iväg med båtar som inte fungerade osv, men tillslut så gjorde vi det. Åkte först till den större grannön för att stämpla ut ur Belize, den båten fungerade även som skolskjuts för ett gäng ungar, varav en som inte tålde sjön såbra utan la en spya i båten. Mys i ett litet och stängt utrymme. Efter vi var utstämplade tog vi nästa båt vidare mot Mexico. Då började de med att informera om att vi skulle bli kollade med knarkhundar när vi kom fram, så hade vi något på oss var det läge att slänga det överbord. De bad oss även uttryckligen att inte lämna det i stolsfickorna på båten, så det hade nog hänt förut. Nu hade vi såklart inget med oss, men man blir ändå nervös när alla blir uppradade framför sina väskor och sedan skickas hundarna fram för att nosa på allt övervakade av mycket stränga män i kamouflagekläder och med k-pistar.

Det gick dock bra även denna gång och efter lite pappersarbete blev vi insläppta i landet. Tog en taxi till busstationen och hittade direkt en buss som gick till Tulum på kusten i delstaten Quintana Roo. Trotts att detta var en billig buss var den ändå flera gånger bättre än något vi åkt i sedan Panama. Checkade in hemma hos en amerikansk gubbe med fina rum, kök och en liten trädgård med sköldpaddor i. Tulum är en populär turiststad med charter resor osv, men de går till hotellen precis vid vattnet. Vi bodde i staden som låg någon km inåt land. Var dock väldigt mycket turistshopper osv även här. Gick iallafall ut på kvällen och åt vår första taco Pastor. Typ små tortillabröd, med grillad fläskkarré och olika såser och lime. Så sjukt gott!! Hittade ett bättre och billigare ställe dagen efter och sedan åt vi det varje kväll.

Nästa dag hyrde vi varsin cykel och åkte ned mot havet. Mikael fick laga sin McGyver style med ett nyckelband. Badade i det sjukt fina havet och promenerade på stranden ett tag. Sedan cyklade vi vidare till ruinen, kollade där, drack grymt god färsk juice och sen åkte vi hem igen.

Dagen efter var det mer ruiner på schemat! Hade bokat en busstur till den kändaste av alla, Chichén Itzá i Yucatan. Hade världens suraste guide men annars var det riktigt bra. Först åkte vi till en cenote, som är ett hål i marken med underjordiskt vatten i. Just denna, cenote Zaci, var jättestor, djup och gick att bada i. Samt att man kunde hoppa från en kant en bit upp, riktigt härligt. Roligast var dock att kolla på alla asiater som inte kunde simma o därför badade med flytväst.

 

Efter det var det en lång smärtsam lunch med tusen andra bussturer och obligatorisk dansuppvisning. Sedan var det huvudattraktionen i stekande sol. Trotts att vi sett endel ruiner nu var denna ändå annorlunda och kul att kolla på! Blev en glasspaus och sedan hemfärd. Chichén Itzá byggdes av maya folket någon gång mellan år 750-1000 och kontrollerade hela Yucatán halvön. Den största pyramiden idag är el Castillo och det är här man vid höst och vårdagjämningen kan se skuggan av en orm kravla sig uppför trappan.

Nästa morgon tog vi bussen till Campeche, fick en typisk jättebra mexikansk buss denna gången. Toa, AC, film (högt o på spanska) så resan var rena avslappningen. Campeche är en liten stad med ett fint historiskt centrum. Här skulle vi dagen efter träffa Liz och Dave som vi hälsade på i Melbourne i Australien i början av året. De var på semester i Mexico med och vi lyckades tima några dagar!  Gjorde stan på kvällen och såg en jättehäftig multimediashow på en husfasad vid torget. Typiskt mexikanskt med dansande döskallar!

Nästa dag tog vi en varm och (för mig sjukt jobbig) löptur innan vi träffade Liz o Dave för en lång frukost. Sånt är ju tröttande såklart så sedan följde vi med dem till deras (mycket finare än vårt) hotel och hängde i poolen, skvallrade o drack öl. Typiskt trevligt! Skärpte till oss framåt kvällen och gick ut och åt middag och drack drinkar. Dagen efter sightseeande vi lite mer med kyrka, marknad, lokalbuss till ett fort och lunch på ett stort shoppingcenter.

 

Efter det åkte Liz o Dave vidare och vi tog en extra dag för att hinna planera o fixa som vanligt. Blev ett intervallpass på strandpromenaden med. På kvällen tog vi nattbussen till staden Oaxaca som ligger med på västsidan uppe i bergen. Finns massa marknader i staden och hantverksbyar runtomkring. Var en stor lärarstrejk i hela staten så när vi skulle kolla på det fina torget var det helt invaderar av tält och uppspända presenningar där lärarna bodde under strejken. Hade varit enklare om inte alla var huvudet kortare än oss så vi hade alla presenningar och snören i halshöjd.

Shoppade, åt god frukost och hade det allmänt trevligt några dagar. En dag tog oss ur stad för att kolla på några byar. Det innebar en lokalbuss till ett ställe där man tar en delad taxi. Då gäller det hitta en som går åt rätt håll och har plats vilket inte är det enklast. Vi körde mer stilen att vi ville dit bilen åkte 🙂 Dessutom för att tjäna pengar trycker de gärna in två personer i framsätet, en får alltså sitta typ på handbromsen och krama sin medpassagerare för att undvika att trilla över på föraren. Sådär bekvämt med främlingar! Men det gick det med. Åkte först för att kolla på Arbol del Tule, en av världens största o äldsta träd, en seqouia. Ett kaffestopp på det så åkte vi via en stad som inte var känd för nått och vidare till Santiago Matatlan. Här gör man Mezcal som är lite som Tequila fast från en annan typ av agave och bättre enligt tillverkarna här såklart.  Fick en rundtur på ett lite destilleri där de pressade agaven med häst och stenpress osv. Väldigt enkelt och gammaldags.

Oaxaca är känt för sin cykling så en dag åkte vi på guidad MTB tur i Sierra Norte med en f.d. mexikansk olympisk cyklist och han kompis. Började bra med start från 4000 möh och fin körning på bra grusvägar i några timmar. Många lååånga uppförsbackar men många fina nedför också, allt över 3000 möh. Sedan var det lunch på en liten resturang i bergen med grymt god mat och ännu godare varm choklad. Gott för det var kyligt på den höjden.

Efter en sen lunch och efter att redan ha cyklat 5 timmar så började den riktiga utmaningen. Då skulle vi köra singel track hela vägen ned i dalen, något vi hade önskat fast kanske hellre tidigare på dagen när vi var pigga. Mikael tyckte det var grymt kul och bra, medans jag tyckte att det kanske var lite väl brant och exponerat. Men försökte ta det lugnt o metodiskt. Mikael åkte i förväg med kompisen medans guiden skulle vänta på mig. Och det gick bra någon timme eller så. Sedan när jag låg en bit efter de andra och precis efter en backe där stigen svänger, vinglar jag till och får ut framdäcken utanför stigen. Där fanns ingenting så jag och cykeln voltar utför den vertikala branten ned i ravinen vi precis cyklat upp ur. Minns mest den overkliga känslan av ”nej, detta händer inte”. Som tur var tog det tvärstopp mot ett träd med foten, ca 10 m ned. Medan cykel rasar vidare över klippkanten o ner mot bäcken ytterligare 7 m ned. Och där står jag sedan, lätt chockad och dissorienterad och försöker vicka på tårna o känner efter så allt är helt. Blöder endel från riv och skrapsår och har rätt ont men allt verkar funka. Dock står jag där jag står och kommer ingenstans. För brant att klättra upp eller ned och på sidorna finns bara sly och murkna träd. Tänker att någon måste ju komma tillbaka snart så ropar lite på hjälp. Dröjer ändå säkert 15 min innan guiden kommer tillbaka o hittar mig. Då undrar han mest hur det är med cykeln och jag börjar gråta. Han lyckas iallfall få upp mig och hämta cykeln och vill sedan att jag ska fortsätta cykla. Vid det laget börjar jag ha riktigt ont i nacken o är lite orolig så jag inte skadat mig ändå. Guiden går i förväg för att hämta de andra o jag går haltande, blödande o gråtande o leder mig skeva cykel själv i mexikanska skogen. Oj vad jag tyckte synd om mig själv då! Sedan kom Mikael och blev jätteförvånad eftersom guiden sagt att jag bara vurpat lite… Tillsammans kom vi iallafall fram till bilen lagom när det börjar bli mörkt. Guiden var kanske lite okänslig men han var snäll och väldigt hjälpsam. Åkte till ett högst skabbigt sjukhus som ändå var det bästa i staden o röntgade rygg och nacke. Inget brutet men en andra klassens vipflasch skada i nacken. Blev ordinerad massa tabletter och stödkrage som jag inte åt, utan efter lite konsultation med Sverige höll jag mig till Ipren och vila.

Pågrund av det blev det några fler dagar i Oaxaca än planerat eftersom det tog några dagar innan jag kunde vrida på huvudet igen för att inte tala om att lyfta det från kudden. Var mer blå än något annat på kroppen i tre veckor efter det med, men även det gick över tillslut! Ägarna på hostelet vi bodde var super trevliga o hjälpte oss med allt o bjöd på dricka o mackor o daltade med mig. Väldigt bra ställe.

Efter det lilla äventyret åkte vi vidare till Mexico city för de sista tre dagarna innan avfärd från Centralamerika. Där bodde vi i gamla stan nära det kända och gigantiska Zocalo torget som tex är med i öppningsscenen på bondfilmen Spectre. Vi sightseeande några dagar o besökte bl.a. president palatset Palacio national, katedralen, tv tornet torre Centroamerica utkiksvåning samt lullade runt vid marknader, gränder och någon pub o restaurang. Många gator säljer bara en sak, tex en gata med elektronik, en gata med lampor osv.

En dag åkte vi ut till konstnären Frida Kahlos hus casa Azul samt huset där Leon Trotsky bodde efter att han flytt Ryssland och  Stalin. Han blev dock mördad där tillslut ändå. Söndagen åkte vi ut till stora Museo Nacional de Antropología där man lätt hade kunnat vara en hel dag. Men vi prioriterade den närliggande parken och gratis zoo som var totalt fullproppat med helglediga mexikanare.

En kväll gav vi oss iväg på Mexikansk brottning. Det är deras version av wrestling, alltså lite halv inövade brottningsmatcher där alla slänger varandra kors o tvärs mest för att underhålla snarare än att vinna. Här ingick det också att vissa har masker på sig som motståndaren försökte slita av. Det var sjukt roligt och det mest politiskt okorrekta vi sett någonsin. Komplett med snygga brudar som presenterade brottarna samt en dvärg på varje lag. Men fanns även kvinnliga brottare så ska inte dissa jämställdheten helt o hållet. Roligast var att publiken var helt galna, de tog det verkligen på allvar. Alltihop tv sändes tydligen också.

Efter det var vår tre månader långa Centralamerika tripp till ända. Var riktigt kul att vi kunde ta oss hela sträckan landvägen