Road trip med familjen i Kanada!

3:e juli – 19 juli

Den 29 juni hade vi varit på resande fot i 8 månader, och familjen Borefur hade vi inte sett sedan vi åkte. Men den 3e Juli var det dags. Då landade Pappa, Mia & Dag i Vancouver för att hänga med oss på resan ett tag!

Det hela började dock inte helt problemfritt. Jenny och jag väntade länge på våra besökare på flygplatsen innan de dök upp. Det visade sig att någon av misstag hade tagit Dag’s väska på rullbandet, men som tur väl var, kommit på detta innan  det var försent. De fick därför vänta någon timme vid bandet, men det var det såklart värt för att få tillbaka väskan. Efter att vi träffat varandra knallade vi bort till Avis för att hämta ut vår hyrbil. I regel brukar detta gå väldigt bra, men denna gång blev det krångel. Vi hade flera månader tidigare ringt och pratat med Avis för att få reda på vad vi behövde för storlek på bil för att få plats med 5 personer, 1 rullstol och 6 resväskor. De hade då meddelat oss att en Jeep Cherokee skulle passa alldeles utmärkt. När vi fick se denna bil i verkligheten insåg dock både vi och Avis att den var på tok för liten. Det blev början till en lång förhandling för att få en större bil till ett vettigt pris. Efter ett tag var vi dock överens och hade då fått en Ford Explorer som vi skulle få ta med oss hela vägen till Calgary. Efter allt krångel tog vi bilen till vårt Hotell i Downtown Vancouver, och det tog inte lång tid innan våra besökare slocknade efter en lång flygresa.

Första dagen var det dax för sightseeing i Vancouver. Vi började med att knalla från Yaletown, där vi bodde, till Canada Place som är Vancouver’s Cruise Ship Terminal och även Vancouver’s landmärke. Härifrån fortsatte vi längs havet och stannade för en välförtjänt lunch på Cactus Club. Sen fortsatte vi vidare längs havet ända tills vi kom till Stanley Park där vi bland annat såg en massa Totempålar. Vi gick därefter den södra delen av ön hemåt och när vi väl var hemma var klockan 8 på kvällen så det blev tillslut en väldigt lång dag på stan. Eftersom alla var rätt trötta erbjöd jag mig att styra lite käk hemma i vår lägenhet. Jag gick och köpte ingredienser till pannkakor och satte sedan igång och laga dem. Något gick dock väldigt fel… Om det berodde på den kassa stekpannan, ingredienserna till smeten, spisen eller kocken vet jag inte. Men det blev bara slamsor av mina pannkakor. Så efter att de andra väntat bra länge på mitt mästerverk fick de lite småbitar o gnaga på innan de somnade halvhungriga och trötta.

Andra dagen hade vi bokat en färja till Vancouver Island som är en ö utanför Vancouver. En ganska stor sådan faktiskt, cirka 23 gånger så stor som Öland! Vi tog båten från Tsawwassen som ligger precis på gränsen till USA. Vi åkte till och med genom USAs farvatten för att komma till Vancouver Island. Resan gick först över öppet hav, där vi hade turen att se späckhuggare! Sedan fortsatte turen igenom trånga skärgårdspassager tills vi nådde staden Victoria där vi gick av.

Vi strosade runt ett tag i Victoria och tog sedan en riktigt läcker ”Fish n Chips” från ”Red Fish Blue Fish”. Det var fler än Jenny som hade läst det i guideboken så det blev en lång, lång, väntan. Men det var det värt. Mätta och glada drog vi vidare norrut och stannade en stund i den mysiga lilla hålan Cowichan Bay, där vi fick se en utter när vi strosade längs bryggorna. Vi fortsatte till Namino där vi tog sista färjan till fastlandet som gick runt 10-tiden på kvällen, och vi var nog inte hemma på hotellet förrän midnatt.

Vi hade kollat upp väderprognosen och det såg ut att vara fint väder på onsdagen, men sedan skulle det bli regn. Därför bestämde vi oss för att även denna dag åka iväg på lite upptäcktsfärd och utnyttja det fina vädret. Denna dag blev det Sea To Sky Highway som går från Vancouver till Whistler. Första stoppet blev i Squamish där Jenny och jag redan hade spenderat rätt mycket tid bland klipporna. Men trots att vi hade varit där rätt länge så hade vi inte åkt upp i Sea To Sky Gondola. Därför passade det perfekt att dra upp våra besökare i den. Pappa var dock tydlig med att han minsann inte tänkte åka i någon linbana. Men när jag meddelade att vi skulle äta lunch upp på toppen hade han inte så mycket val :-).

Efter Squamish fortsatte vi mot Whistler. Vi stannade dock några mil innan byn för att åka på en spaningsrunda efter björnar. Jenny och jag hade tidigare hittat en väg in i skogen där vi hade sett många björnar, och därför hoppades vi på att kunna göra det nu med. Efter någon timmes spaning hade vi dock inte sett ett smack, och fortsatte därför till Whistler. Där kollade vi ett tag på downhillåkarna, shoppade lite,  kollade in OS-ringarna, samt såg ingraveringarna på de svenska medaljörerna under OS 2010.

På vägen hem gjorde vi ytterligare ett försök att se björnar på Jenny´s och min specialväg. Det blev ingen jackpott denna gång heller, och det börja pratas i baksätet (läs pappa) om att: ”det begriper ni väl att man inte kan se björnar längs en sådan här väg” eller ”om ni såg björn här tidigare så berodde det på att någon har lagt ut mat”, osv…

Efter några långa dagar i bilen bestämde vi oss för att ta en vilodag i Vancouver. Det första vi gjorde var dock att åka till Avis för att försöka byta bil. Efter våra biltripper dagarna innan hade vi insett att en Ford Explorer var totalt värdelös att ha när man var 5 personer. Den som satt i mitten i baksätet satt nämligen rakt på två stora och stenhårda bälteslås, fruktansvärt oskönt. Vi åkte bort till Avis, förklarade situationen och bad dem provsitta mittensätet. De förstod som tur väl var på en gång, och vi fick då en Dodge Durango, och det blev 100 gånger bättre.

Efter denna insats började vi med att gå till en cykelaffär för att laga Mia´s rullstol som hade gått söder dagen innan. Efter detta promenerade vi till China Town där vi åt  goda Rice Buns. Efter en god lunch fortsatte vi genom Gastown. Rätt som det var befann vi oss dock i världens knarkkvarter. Vi har nog aldrig sett så mycket kanyler på ett och samma ställe förut. Det kändes rätt obehagligt så vi promenerade på tills vi kom till lite lugnare kvarter. Vi avslutade med att spana in The Gastown Steam Clock, som var världens första ångdrivna klocka.

Efter hela fem dagar i Vancouver var det dags att påbörja vår roadtripp mot Calgary. Första stoppet blev dock redan efter några mil då vi pausade i den lilla staden Langley. Jenny och jag hade några veckor tidigare träffat en dam på IKEA som ursprungligen var från Holland och som numera hade en liten Deli-butik utanför Vancouver, och hon påstod sig ha Vancouvers bästa utbud av saltlakrits. Eftersom vi båda gillar detta, samt att det är i princip omöjligt att få tag på när man reser, bestämde vi oss för att stanna vid hennes butik. Förutom att handla saltlakrikts så bestämde vi oss också för att äta lunch där. Det tyckte den holländska damens man var kul och han satte sig jämte oss och berättade om hela sitt liv för oss. Inte helt otippat så klaffade det väldigt bra mellan gubben och pappa :-).

 

Mätta och glada fortsatte vi mot Okanagan Vally. Vi stannade till i en gammal guldgrävarstad samt i byn Keremeos där vi inhandlade lite frukt från en av alla frukthandlare som fanns där. Framåt kvällen var vi framme i Penticton där vi checkade in på ett B&B vid Okanagan Lake.

Dagen efter fortsatte vi längs den oerhört långsmala och fina Okanagan Lake. Första stoppet blev på ”Sonran Estate Winery”, där det såklart blev vinprovning. Gladare i hatten fortsatte vi tills sjön tog slut och stannade sedan på Okeefe Ranch, som pappa hade hittat i någon brochyr. Detta var en stor gård som numera var ett museum. Vi kikade runt lite på gården, samt åt lite god färsk lax som Jenny hade köpt åt oss på marknaden i Penticton. Vi fortsatte sedan nordvästerut och mötte tillslut klippiga bergen. Vi gjorde ett snabbt matstopp i Revelstoke och fortsatte sedan genom bergen tills vi framåt 8 på kvällen kom till Hemlock Grove Trail, där vi gick på en Board Walk genom urskogen. Vi fortsatte sedan bilresan uppåt tills vi nådde Roger´s Pass, därefter fortsatte vi ner i dalen mot Golden där vi checkade in på Brookside Motel.

Jenny och jag gick upp på morgonen och började fixa till lite frukost. Sedan gick vi och väckte de andra, och frågar: ”Har ni sovit gott?”. ”Sovit!” säger pappa. ”Det går väl inte att sova här, det har ju gått förbi minst 7 tåg inatt, det gick ju inte o sova en blund!”. Det visade sig att järnvägen gick ungefär 30 meter  från vårt hus. Sen gick det visst en massa godståg på natten som säkert var en kilometer långa. Det var kanske därför boendet var så billigt? :-). Hursomhelst det visade sig att de andra hade sovit prima, så vi rekommenderade öronproppar till Leffe inför nästa natt.

Efter en rejäl frukost drog vi till Banf National Park och Lake Louise. Planen här var att försöka se Grizzlybjörn. Vi hade gjort lite efterforskning kring Grizzly och förstått att det fanns en skaplig chans att se Grizzly om man tog linbanan upp till toppen i skidorten Lake Loise. Det var nämligen så att det växte en del växer i skidbacken som Grizzlyn tyckte om att äta under sommaren. Vi tog linbanan upp, men fick tyvärr inte se någon Grizzly. När vi kom upp var hela området kring liftarna avspärrat med högt elstängsel. Vidare var alla vandringsstigar i området avstängda. Anledningen till detta var att det under den senaste veckan hade varit flertalet Grizzly och Svartbjörnar i området. Här stänger man inte in djuren, utan människan. Rätt komiskt faktiskt.

Vi strosade runt på toppen och tog några fina bilder över sjön Lake Louise. Sedan gick och besökte ett informationscenter som handlade om de vilda djuren i Kanada. Vi var dock inte länge inomhus, för vi ville ju ha full spaning efter Grizzly ifall den skulle dyka upp. Vi tog lite fika uppe på spaningsplatån, men inget hände. Det började dra ihop sig till hemfärd och vi insåg att det förmodligen inte skulle bli någon björn för oss idag. Vi sitter och tittar ut nedför sluttningarna och hoppas att något ska dyka upp, och då ropar någon bakom oss plötsligt ”Bear”. Vi vänder oss om och ser att en stor Grizzly har kommit uppifrån toppen ner mot oss. Vi slänger oss efter kameran och lyckas o få något foto. Det var en riktigt häftig känsla att få se björnen stryka förbi, även om det hela gick ganska fort.

Nöjda och glada efter att få se det vi kom dit för åkte vi till själva sjön Lake Louise, där vi tog de obligatoriska fotona på denna fantastiska plats. Efter detta åkte vi den 10 mil långa vägen tillbaka till Golden, där vi stannade till på mataffären och köpte lite kött för att sedan dra igång den stora gasolgrillen som fanns vid vår stuga. Efter en ordentlig festmåltid sov vi alla, även om tåget gick hela natten :-).

Sista dagen på denna plats åkte vi till staden Banf. Vi tog dock en rejäl omväg dit för att vi ville passa på att spana efter lite vilda djur. Efter flera timmars spanande var vi framme i Banf och hade inte sett något mer än en liten hjort. Det blev lunch och lite shopping i Banf, sedan fortsatte vi vårt viltspaning med att åka till Lake Minnewanka och det gav utdelning direkt. Vi fick se flera svartbjörnar så nu blev det liv i luckan. På vägen hem tog vi återigen den lite långsammare ”viltvägen” och vi fick då se ett antal hjortar.

Efter tre nätter i Golden lämnade vi Brookside Motel och fortsatte norrut mot Jasper längs vägen ”Icefields Parkway” eller ”Promenade des Glaciers” som den hette på franska (ja, det mesta är på både engelska och franska här). Detta var en oerhört fin väg som var kantrad av skyhöga berg, glaciärer och vildmark. Vi stannade till vid Columbia Icefiled där vi bokade in oss på en tur för att besöka Athabasca Glacier. Det gjorde man genom att först åka en vanlig buss så långt det gick upp i bergen, sedan bytte vi till en specialbyggd buss som var gjord för att kunna köra extremt brant, samt köra på glaciären. Det var riktigt häftigt att komma upp på glaciären, även om det inte var helt lätt att göra detta med rullstol. Det krävdes en del övertalning för att ens få åka med, samt att vi fick lova dem att inte stämma dem om något skulle hända… ja, det är ganska amerikanskt i Kanada.

Efter en härlig eftermiddag på glaciären fortsatte vi till staden Jasper där vi åt en god pizza. Tyvärr var det på tok för dyrt för att bo i Jasper, och därför fick vi fortsätta nästan 10 mil tills vi kom till Hinton, som låg utför nationalparken, för att sova.

Onsdagen den 13e juli var den sista dagen som vi skulle spendera i nationalparkerna i klippiga bergen. Denna dag blev det en viltspaningstur i Jasper. Vi åkte till Maligne lake där vi åt lite god lunch, och sedan fortsatte vi viltspaningen. Det blev väldigt bra utdelning på denna tur där vi fick se både svartbjörnar, Elk och några minder hjortar.

 

Efter många dagar i de fina nationalparkerna lämnade vi bergen bakom oss och åkte nu sydösterut för att ta oss till Calgary. Landskapet blev ganska snabbt rätt mycket plattare, tristare och enformigare, men efter så många dagar i bergen var det faktiskt kul att se något nytt. Vägen gick genom Alberta’s inre där det i synnerhet var en massa stora boskapsgårdar samt otaliga oljepumpar. Det fanns oerhört mycket oljefyndigheter här.

Dagen efter att vi hade sett Grizzlyn sa jag lite kaxigt att ”jaha, då är det väl dax o visa er en älg”. Vi såg under våra dagar i klippiga bergen väldigt mycket vilt, men tyvärr ingen älg. Min lilla kaxiga kommentar kom Dag ihåg väl, och påpekade flera gånger att vi inte sett någon älg. Men jag sa ihärdigt – ”lugn, den kommer snart, det klart vi ska se en älg”. Vi hade nu lämnat klippiga bergen bakom oss för längesedan, och under dagens färd över slätterna hade vi knappt sett ett vilt djur. Även om jag sa till de andra att vi kommer få se en älg, började jag inse att jag skulle få äta upp den där kommentaren. Jag hade verkligen gett upp hoppet när jag så att det bara var några få mil kvar till Calgary, men då råkar jag få se en skylt som varnar för älg. Blicken rör sig längs vägkanterna med raketfart och helt plötsligt ser jag något som liknar en älg. Det står dock några hästar i närheten så jag misstänker att jag har fel, men i samma ögonblick råkar hästarna och älgen (ja, det var alltså en älg) se varandra. Älgen vänder tvärt och fullständigt galopperar mot oss, över stängsel och diken. Dag får ta sitt foto på älgen, och jag får tillslut rätt… gissa om jag var nöjd!! :-).

I Calgary var det dags för finalen på vår Kanadatripp. Det var inte vilken final som helst för vi hade planerat resan för att komma till Calgary lagom till ”Calgary Stampede” som är en av världens största rodeotävlingar och dessutom en megastor fest som varar i lite mer än en vecka. Besökarantalet brukar ligga runt 1,2 miljoner människor. Hela Calgary förändras under dessa dagar, folket går runt i cowboystövlar och hatt, och det är fest i varenda hörn.

Vi hade köpt biljetter för två dagar, och det var tur eftersom det var så mycket att se. Vi började första dagen med att ta tunnelbanan in till Centrum där festen ägde rum. Väl framme gick vi direkt till den stora arenan där vi skulle kolla på dagens ”Rodeo Show”. Tyvärr öste regnet ner i princip hela dagen, men det hindrade inte folket från att komma och det blev snabbt fullsatt. Showen började med att ingen mindre än Kanadas premiärminister höll tal och sjöng med i nationalsången. Därefter satte de igång med rodeotävlingar med sadel, rodeo barbacka, rodeo på ilskna tjurar, infångning av kalvar med lasso, infångning av kalvar genom att kasta sig från hästen och greppa tag i kalven, osv, osv.

Efter en fantastisk show gick vi och tog lite välförtjänt lunch, och sedan strosade vi runt området ett tag innan det blev kväll.

Dag två tog vi återigen tunnelbanan till Stampede och började med att besöka indianbyn, men den var ganska oinspirerande eftersom de flesta indiantälten var stängda på grund av allt regn. Därefter var vi på en häftig motorcykelshow där ett gäng galningar gjorde grymma trick med motocross och snöskoter, inomhus! Efter detta följde en lika grym hundshow och sedan varvade vi ner lite med god mat o ett glas vin. Mätta o glada gick vi på en countrykonsert och sedan var det dags för höjdpunkten – Chuckwagon races följt av The Grand Stand Show. I ett Chuckwagon race tävlar fyra diligenser mot varandra. De börjar med några riktigt snäva slalomsvängar samtidigt som några cowboys slänger in lite bråte i diligensen (det hela ska likna att man snabbt packar ihop sitt läger). Sedan drar diligenserna iväg med ruskig fart runt en travbana och vinner gör såklart den som kommer först. Jag kan lova att det var riktig action när alla hästarna satte fart på en gång.

När racen var klara drogs en gigantisk scen in med en traktor. Därefter inleddes en show med musik, dansare, en man som gick på lina, en tävling i oljerörsbyggande och ett ordentligt fyrverkeri. Det blev kort och gott en grym avslutning på våra Stampededagar.

Söndagen den 17e Juli var det dags för våra besökare att lämna oss. Vi ägnade dagen åt att dela lite bilder och tog det i allmänhet lugnt. Jenny och jag packade även om våra väskor och gjorde vad vi kunde för att skicka hem så mycket saker som möjligt med våra besökare, framförallt så skickade vi hem all klätterutrustning som vägde en hel del. På kvällen lämnade vi av pappa, Mia och Dag på flygplatsen :-(, och sedan var vi återigen själva. Vi hade sedan ett par dagar själva i Calgary då vi passade på att klippa oss, handla diverse utrustning inför den planerade Kilimanjarobestigningen, samt tvätta våra kläder. Den 19:e juli lämnade vi Calgary och hade då varit i Kanada i 6 veckor och på den amerikanska kontinenten sedan den 6e mars. Det hade varit ett välbehövligt stopp i ett civiliserat Kanada efter 3 månader i Centralamerika, och nu väntade dessutom Afrika!