Santa Teresa

30 mars- 25 maj

Efter lite mer än fyra månaders resande hade vi ännu ingen hemlängtan. Däremot saknade vi såklart släkt o vänner. Det passade därför perfekt att våra vänner från Karlskrona, samt Jenny´s brorsa & flickvän, var påväg för att möta upp oss!

Den första påhälsningen vi fick blev av Tove & Anton som vi först träffade bara några timmar. De skulle egentligen möta upp oss i Santa Teresa, men de började med några dagars lite sightseeing i Costa Rica, och av en händelse råkade våra vägar att korsas i Arenal.

Nästa påhälsning var redan dagen efter, men innan detta tänkte vi försöka oss på att bestiga en vulkan i Costa Rica, nämligen Cerro Chato. Efter många timmars googlande, samt diskussion med diverse locals, hade vi lyckats lista ut ett bra sätt att gå uppför denna vulkan. Cerro Chato var en liten, oaktiv vulkan, som låg bredvid den betydligt högre, och aktiva vulkanen Volcan Arenal. Vi började med att i ottan ta en minibuss till Arenal Observatory Lodge. Här började vi vår vandring upp till vulkanen, vilket tog ett par timmar. Väl uppe på vulkanen hittade vi en liten väg ner till kratern, som numera var en sjö. Efter lite rast vila och lunch vid sjön, gick vi tillbaka upp till toppen där vi sedan följde vulkankanten tills vi kom till en annan vandringsled till toppen. Vi knallade ner via denna, och fick surt nog betala ytterligare ett inträde till vulkanen. Det råkar nämligen vara så att olika markägare etablerar egna vandringsleder upp på vulkanen och varje markägare tar såklart betalt. Vill man inte gå samma väg upp som ner åker man således på två inträden. :-(. Men det var det värt!

Efter en rejäl morgonpromenad kom vi vid två-tiden tillbaka till vårt boende i Arenal, och dit hade Anders & Sebbe nu anlänt ! :-). Vi hann knappt säga hej innan de stack iväg på en eftermiddagstur, men på kvällen var de tillbaka och då gick vi ut o firade med det bästa Costa Rica har att erbjuda … Rice & Beans! 🙂

Dagen efter var det dags för lite action, nämligen forsränning. Vi stack iväg tidigt på morgonen för ett åk i Toro River. När vi var på plats och vi skulle hoppa i flottarna fick vi tyvärr reda på att vi fyra inte fick åka i samma flotte. Anledningen till detta var att det visst är helt totalt omöjligt att dela på familjer (speciellt amerikanska sådana), men vänner kan man utan problem dela på. Efter lite diskussion med guiden gav vi upp och delade upp oss. Jag o Jenny åkte med en amerikans familj och Sebbe & Anders med en annan amerikans familj.

På grund av uppdelningen trodde vi detta skulle bli en mesig åktur, men där hade vi visst fel. Det var rejält drag i floden, och eftersom bara hälften av familjen som vi åkte med gjorde någon nytta med paddeln blev det riktig rock en roll. Mot slutet blev det till och med så mycket ös så att pappan i familjen som Jenny och jag åkte med flög i vattnet och det var omöjligt att fånga upp honom. Han lyckades rädda sig själv upp på land och fick sedan gå en bra bit på land för att ansluta till flotten igen. Var ganska otäckt faktiskt, och hans barn & fru var riktigt oroliga såklart. Det hela slutade som tur väl var bra, och på det stora hela blev det en riktigt häftig dag. När vi kom hem från forsränningen hade även Kristofer anlänt, och det firades med bira, slackline och ett dopp i varma källor på kvällen. Hur gött som helst så det var enkelt för våra besökare att inta semestermode!

Fredagen den första april var det dags för oss att bege oss till Santa Teresa. Eftersom vi är på budget, så fick även Sebbe, Kristofer o Anders köra budgetalternativet. Detta innebar att man dissade en minibuss för 60 US dollar per person, och istället tog fyra bussar, en taxi och en båt för totalt ca 15 dollar per person. Kanske något obekvämare, men helt klart mer upplevelse! 🙂

När vi äntligen landade i Santa Teresa var våra vänner Tove och Anton redan där. Vi installerade oss i vårt nya hem där vi skulle vara i nästan två veckor, och det kändes riktigt bra. Detta boende hade vi bokat sedan ett par månader tillbaka när vi var på Tasmanien. Vi hade dessutom betalt halva boendet för länge sedan och det kändes verkligen som att vi hade köpt grisen i säcken. Men som tur väl var så kändes boendet helt rätt. Även om det framöver skulle komma att bli lite märkligheter med vårt boende…:-).
Redan första kvällen så var de flesta taggade på att hoppa i vattnet för o prova surfet. Nauel, vår hyresvärd, varnade för att det var lite stora vågor, men vi bestämde oss ändå för att göra ett första försök. På kvällen gick vi till restaurangen Red Snapper och sedan somnade vi alla efter en lång resdag.

Lördagen den andra april blev vår första heldag i Santa Teresa. Denna dag liknade de flesta kommande dagarna och utspelade sig ungefär såhär:

Klockan ringer vid 05:45 och det är dags att masa sig upp. Man knallar ut i vardagsrummet/köket där Anders sover och drar igång spisen för o rosta några franskmackor i stekpannan. Samtidigt plockar man fram lite Costa Rica Corn Flakes, mjölk o tallrikar. När man skramlat färdigt är de flesta vakna, och vi trycker i oss lite rostade mackor med obligatoriskt jordnötssmör, samt en tallrik flingor. Efter lite quick n dirty för-frukost går vi sedan ner oss mot havet där vågorna rullar in lite sakta och fint. På morgonen blåser det knappt aldrig och därför kommer det i regel väldigt klara och fina vågor vid denna tid. Vi knallar runt 1,5 km innan vi når en strand med förhållandevis lite sten, och som därför passar oss bra. Vi kämpar oss ut mot vågorna och har man tur lyckas man kämpa sig förbi vitvattnet. Många av dagarna var vågorna dock så stora så ett åk i vitvattnet var mer än nog. Efter en till två timmars kämpande i vattnet är alla uppe på land utom Anders som aldrig ger upp. Någon stackare av oss får vänta tills han är trött och sedan bär det av mot boendet för en mäktig frukost.

Efter en ordentlig frukost är det fri lek hela dagen. Någon slöar i hängmattan med en bok, någon sover, någon läser jobbmailen, någon går o shoppar längs den dammiga grusvägen, någon tar en detox-löptur längs havet mitt på dagen i 35 graders värme, någon går till Casa Zen o kör yoga, någon hänger med på Kristofers Militär-tränings-app, någon (Sebbe) fixar lite lunch till alla slöfockar, någon vaxar brädan och Kristofer ligger inne i sitt rum med ACn på för o kyla kroppen.

Framåt fyra tiden på dagen börjar det dra ihop sig till kvällssurfet. Då knallar vi ner till havet igen och kämpar oss ut i vågorna vid antingen Playa Carmen eller Playa Santa Teresa. Vi surfar tills solen har gått ner, eller tills armarna är slut. Vi väntar tills även Anders gett upp och sedan glider vi upp till någon pub längs stranden för en after-surf-öl eller mojito. Vi njuter av biran men vi ser solen går ner i havet. Det tar inte mer än två minuter från att solen når ytan tills den är helt borta så det vill till att vara beredd med kameran.

Efter en öl på strandbaren går vi hemåt där vi börjar med att öppna upp en stor påse Nachos som Kristofer har köpt. Till detta blir det på slösa-dagar en spicy salsa, och på spara-dagar böndipp. Samt några kalla öl från Super-Ronnys. Under tiden drar någon igång en brasa som vi sedan ska grilla på. Med största sannolikhet styr Sebbe upp käket och i regel slutar det med en riktig lyxmåltid – Ceviche, Moon fish, Barracuda, grillspett, lyxtaco, lyxburgare, paella, etc, etc. Efter en rejäl middag och mycket skitsnack är alla helt färdiga, och de flesta dagarna slocknade vi alla redan runt 10 på kvällen. Sedan börjar vi om från början igen.

 

Söndagen den tredje april var en stor dag. Nämligen Sebbes födelsedag! Det började såklart med födelsedagssång och tårta på sängen. Sedan blev det surf-utflykt till Mal Pais där vi spenderade hela dagen i solen, vissa med mycket och vissa med lite solkräm. Vi avslutade en härlig dag med att Sebbe styrde upp sin egen födelsedagsmiddag.

 

 

Boendet som vi hade hittat var vi väldigt nöjda med, förutom en liten detalj. Det var nämligen mer regel än undantag att vattnet tog slut varje dag. Detta resulterade i att vi, varenda dag, fick ringa Nauel för att få påfyllning av vattentanken. Detta tog ofta flera timmar så många kvällar fick vi låta saltvattnet torka in efter surfen. Det muttrades lite grann om vattnet, men på det stora hela tog vi det ganska bra, man får ta seden dit man kommer… Så var fallet fram till den dag då  Nauel kom in till oss och sa att vi använder för mycket vatten, och att vi minsann använder mer än alla andra gäster. Hoppsan Nauel, nu gick du lite långt. Som en blixt från klar himmel fick Anders mega-energi och hade först en utförlig frågestund med oss andra om hur mycket vatten vi använde för en dusch, disk, toabesök, osv. Därefter gjordes en ordentlig kalkyl och sedan hade Anders en lång sittning med Nauel där fakta presenterades och det slutade med att Nauel fick be om ursäkt. Det var lite rostig stämning mellan Nauel och oss andra efter detta :-).

Efter 8 härliga dagar i Santa Teresa lämnade Tove och Anton oss, och efter ytterligare 5 dagar drog Anders, Sebbe och Kristofer. Det var lite sorgligt, men som tur väl var hade vi nytt besök på ingång – Jonas och Anna-Karin!

Jonas och Anna-Karin hade påbörjat sin resa i Belize och rest söderut genom Centralamerika för att sluta sin tripp hos oss. Vi börjande med att lämna Nauel och Casa Pampa för att flytta ca 50 meter till Yoga-boendet Casa Zen. Nog för att vi hade trivts bra i lägenheten men nu var det skönt med lite miljöombyte. Dagarna fortsatte ungefär på samma sätt som tidigare med surfa, slappa och äta god mat. En dag bestämde vi oss dock för att hyra fyrhjulingar och dra till Montezuma. Vi stack tidigt på morgonen och efter lite sladdande längs grusvägarna kom vi till Cabo Blanco Absolute Natural Reserve. Här vi gick ”Danish Trail” och såg på vägen en massa apor, samt något slags rådjur. Efter en svettig promenad drog vi vidare till byn Montezuma där vi åt en rejäl lunch på en soda. Sen drog vi till en strand för sol och bad innan det var dags o ge fullt ös med 4-hjulingarna hemåt.

 

På morgonen den 20e april lämnade Jonas & Anna-Karin oss, och därmed var alla de roliga besöken över. Egentligen hade även Jenny och jag tänkt lämna Santa Teresa nu, men vi kände att vi behövde lite tid för oss själva för att hinna med att planera lite resa framöver. Därför bestämde vi oss för att stanna ytterligare 5 nätter då vi fortsatte med morgon och kvällssurf, men försökte göra så mycket nytta som möjligt under dagarna. Vi kunde ej bo kvar på Casa Zen så fick därför flytta till vårt tredje boende i Santa Teresa, vilket blev Tropical Pasta. Efter totalt 25 dagar i Santa Teresa kändes det ganska sorligt att lämna beachen. Men surfabstinensen var nu slut, vi kändes oss totalt avslappnade och vi var helt klart redo att dra vidare mot nya äventyr.