Kategori: Afrika (sida 3 av 13)

12 – 20 oktober

Redan innan vi lämnade Sverige, dvs för ett år sedan, anmälde Jenny oss till ett lotteri där man kunde vinna en startplats till ”The Otter” i Sydafrika. Eller rättare sagt var det en rättighet att få KÖPA en svindyr biljett till detta lopp.

En vacker dag i november när vi befinner oss på Fiji, någon månad efter vår avresa från Sverige, ropar Jenny – YES, vi vann i lotteriet. Jag hade inte brytt mig så mycket om denna tävling innan men nu tyckte Jenny att vi måste anmäla oss till detta, direkt, innan chansen är över. Jag började läsa om tävlingen och insåg att det inte var någon barnlek direkt. Jag tyckte att det kanske var lite dumt att anmäla oss till en såhär tuff tävling i slutet av en långresa. Jag tänkte att det blir väl inte så enkelt att träna när vi är på resande fot osv. Det blev en del dividerande om hur vi skulle göra men tillslut bestämde vi oss för att köpa varsin biljett.

Den 26e augusti fick vi ett mail från Magnetic South Team som arrangerade loppet. I mailet står det – ”In just 7 weeks you will be lining up with some of the world’s best trail athletes at the start of one of the toughest marathon distance trail runs on the planet. By now you would have started your training and you probably start feeling stronger every week…”

Vi insåg såklart att vi låg långt efter i träningen, men insåg samtidigt att vi hade 7 veckor på oss att göra något åt det.

Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe och Botswana visade sig dock inte vara särskilt bra länder för uppladdning. Magsjukorna duggade tätt och Jenny åkte även på någon influensa som krävde antibiotika veckorna innan loppet.

När vi vaknade upp i Plettenberg den 12e oktober kände vi oss som ni förstår inte helt bekväma med vad vi hade framför oss. Men nu hade vi i alla fall bestämt oss. Vi åker dit, vi ställer oss på startlinjen och vi har roligt! Det får gå som det går.

Vi började dagen med att åka till ett köpcentrum i Plettenberg för att handla på oss de sista grejorna inför loppet. Vi hade fått shoppa en hel del de sista dagarna för att vara redo för loppet. Man var nämligen tvungen att ha med sig olika utrustning beroende på vilket väder det blev på loppet. Nivå 1 innebar fint väder och relativt lite utrustning, medan nivå 3 innebar att man var tvungen att ha med skaljacka, regnbyxor, fleecetröja, osv, osv. Eftersom vi inte skulle få reda på vilken nivå som gällde förrän kvällen innan loppet var vi tvungna att köpa på oss all utrustning.

När det var handlat och klart åkte vi till Storms River Mouth Restcamp där eventet ägde rum, samt där målgången för loppet var. Vi hämtade ut våra nummerlappar, redovisade vår obligatoriska utrustning för funktionärerna som skulle granska att alla deltagare hade godkänd utrustning för alla väder. Efter detta var det dags att springa en Prolog på ca 5 km. Detta var ett moment för att alla deltagare skulle få lite känsla för vad som väntade dagen efter, samt att de använde tiderna för att placera alla löpare i lämplig startgrupp.

När vi var klara med prologen installerade vi oss i vår stuga där vi skulle sova. Sedan var det dags för obligatorisk pre-race-info. Denna information var väl inget som lugnade ner oss direkt. Vi fick bland annat reda på att vatten får man fylla på i bäckarna varför det var viktigt att ta med vattenreningstabletter, vidare skulle det ta flera timmar för sjukvårdare att komma ifall man skadade sig – men, detta var inget problem om man sprang över kanten eftersom det var 80 meter ner till havet där de 5 meter höga vågorna slog in mot bergsväggen… Som sagt, inget lugnande tal direkt men de vill nog bara se till att vi skulle ta det försiktigt.

Efter denna ”uppmuntrade” information stack vi och åt ordentligt på en restaurang i närheten och sedan packade vi klart våra väskor inför race-dagen. Lyckligtvis hade vi fått reda på att det var nivå 1 som gällde för utrustningen, så vi slapp ta med de tjocka och tunga kläderna, skönt!

Klockan 03:00 ringde väckarklockan, och man tänker – har vi inte semester? Gör vi detta frivilligt?…

Klockan 04:00 var det frukost i ”nummerlappstältet”, sen hoppade vi in i en minibuss som tog oss till Nature Valley där starten ägde rum.

Klockan 06:13 startade Mikael, och 10 minuter senare var vi båda iväg.

42 kilometer, 2400 höjdmeter och nästan 10 timmar senare var vi båda i mål. Det blev en oerhört jobbig, men samtidigt otroligt rolig dag. Naturen var helt fantastisk och vädret var strålande så mitt i allt slit kunde man hela tiden njuta av färden. The Otter är egentligen en 5 dagars vandringsled som klassas som en av Sydafrikas bästa vandringar. Väl framme i mål var vi såklart väldigt nöjda men också trötta… Dock inte lika trötta som alla de löpare som blev skickade rakt in i sjukvårdstältet för att få dropp!

Kvällen avslutades med en After Race Dinner och sedan somnade vi minst sagt gott.

 

Rehabilitering! – Ja, det kan man väl kalla veckan som följde efter tävlingen. Vi hade sedan tidigare bokat in oss en vecka i surfstaden Jeffreys Bay. Vi kände att vi ville ha en sista slösemester innan vi åkte hem, och vi gissade att det kunde vara lämpligt efter The Otter.

Vi vaknade med världens träningsvärk men lyckades tillslut masa oss upp och checka ut ur stugan i Storms River Mouth. Vi pallrade oss iväg till Jeffreys Bay som låg ca 10 mil österut, och installerade oss sedan på Funky Town. Detta hostel var verkligen något utöver det vanliga. Förutom att rummet var kanon så hade de även pool, ett stort och bra kök och dessutom en jacuzzi. Personalen skötte dessutom boendet helt minutiöst. Det var alltid kliniskt rent, personalen diskade upp vår disk trots att vi ville göra det själva, de levererade vår tvätt struken och fin efter bara 3h(standard för många ställen i Afrika har varit 24 h puls, samt skrynklig och ibland halvtaskigt tvättad). Det enda ”klagomålet” vi hade var väl att vi fick flytta bilen från innegården varje dag för att vaktmästaren behövde klippa den redan klippta gräsmattan… 🙂

Dagarna i Jefferys Bay bestod mestadels av att få igång benen igen efter tävlingen, skriva blogg & slöa, shoppa i surfbutikerna, njuta av god o prisvärd mat samt vin såklart, osv. Efter några dagar när vi hade återhämtat oss tillräckligt bestämde vi oss för att prova på surfen i Sydafrika. Landet är ju ökänt för sina hajattacker mot surfare, men som vanligt när man kommer till en ny plats så anser lokalinvånarna att ”det är lugnt här”, och vi såg inte röken av någon haj.

Efter en vecka hade vi vilat upp oss tillräckligt och det var dags att dra vidare. Vi avslutade vår semester i J-Bay med att gå till ”The Greek” som levererade även denna gång.