Kategori: Nya Zeeland (sida 3 av 3)

2015-12-05 – 2015-12-29: Nya Zeeland & Sydney till Melbourne

Efter fem veckor lämnar vi Söderhavet och åker mot nästa resmål – Nya Zeeland. Vi är båda ganska frusna av oss, men har under tiden på Fiji och Samoa knappt aldrig behövt att använda en tröja. Vi var ganska otaggade på det betydligt kallare vädret som YR varnat för, men när vi väl landade var det som en riktigt skön försommardag i Sverige. Klart kyligare än Fiji, men ändå rätt skönt.

Efter att vi landat började vi i vanlig ordning med att skaffa ett lokalt telefonkort till mobilen. För tio år sedan var det internetcafé som gällde när vi reste, men numera så fixar man enkelt ett lokalt SIM-kort och vips så har man både internet och telefon överallt det finns täckning. Oerhört praktiskt!

Huvudmålet med Nya Zeeland vistelsen var att gå Milford Track, men innan det var dags för vandring hade vi några dagar att göra nåt annat. Vi bestämde oss för att hyra en bil och göra en roadtrip ner till Queenstown via Mt Cook. När vi hämtat ut hyrbilen drog vi till första mataffär för att köpa på oss lite mat. Det var oerhört kul att få gå i en hyfsat välsorterad matbutik. Utbudet på Samoa och Fiji har nämligen varit ganska begränsat. Jenny passade på att köpa en STOR lagrad ost. Tror att mer än halva gick åt de första två timmarna i bilen. Var dåligt (ingen) med ost de senaste fem veckorna… 🙂

Efter några timmars körning bestämde vi oss för att försöka hitta någonstans att bo. Med vår nyinhandlade camping-app hittade vi en beskrivning till en campingplats i ett naturreservat. Det var en lång slingrig väg dit så vi trodde först att vi kört vilse, men när vi kom fram var det ett schysst ställe. Detta var premiärtältningen på resan, för tältet med för den delen, och vi hann precis få upp tältet innan det började regna. Förutom premiärtältningen så skulle vi även för första gången prova vårt nyinköpta multifuelkök. Köket är tänkt att kunna fungera med i princip allt som brinner, så vi köpte lite etanol på en mack. Efter några misslyckade försök att få igång köket, började jag googla lite och insåg att etanol inte funkar alls, och att det dessutom skulle förstöra köket. Det slutade därför med kallt kaffe.

Morgonen hade börjat i ett 30 gradigt Fiji med stålande sol. Nu, framåt sisådär nio på kvällen, var vi långt ute i ett naturreservat på sydön på Nya Zeeland, regnet strilade ner och det hade börjat blåsa en riktigt kall sydvind från Antarktisk. De hittills oanvända långkalsongerna, fleecetröjorna och skaljackorna åkte på fortare än kvickt. Söderhavet kändes nu långt borta.

Vi vaknade och blev glada över att tältet klarat regnet. Vi tog en kopp kallt kaffe igen och sen drog vi mot Mt Cook. Vi bestämde oss för att gå en vandring, Hooker Valley Track, och sedan slog vi upp tältet i dalen.

Vi började nästa dag med att gå ytterligare en vandring, Sealy Tarns Track, som gav oerhört fina vyer över Mt cook området. Efter detta drog vi vidare till Queenstown där vi bestämde oss för att köra lite Downhill. Grymt kul och det gav klart mersmak!

Efter Downhill-körningen gav vi oss ut i Queenstown för att desperat försöka hitta varsitt bra par vandringsskor. Eftersom vandringen började dagen efter hade vi verkligen skjutit på detta enda in i det sista, men å andra sidan var ju förutsättningarna för o köpa friluftsprylar i denna stad helt exceptionella så några minuter innan stängningsdax var vi kittade o klara. Vi slutade dagen med att checka in på ett AirBnB för att få sova i en säng innan det var dags för Milford Track.

Första vandringsdagen började med en tidig bussresa längs en slingring bergsväg från Queestown till Te Anau Downs, vilket tog några timmar. Från Te Anau Downs tog vi, tillsammans med ca 50 andra vandrare, en båt över Lake Te Anau till viken där Milford Track startar. Av folket som var med på båten  skulle ungefär hälften gå med guide och resten, inklusive oss, gå på egen hand. Vi pratade med några av de som skulle gå guidad tur och de förklarade för oss att de bara behövde bära med sig kläder de behövde under dagen. Resten tog guiderna hand om. Vidare bodde de i separata stugor med dusch, värme och lagad mat på kvällen. Vi och de övriga som hade valt budgetalternativet fick nöja oss med att bo i enkla stugor utan dusch och annan lyx, fixa egen mat, samt bära all packning själva.

Första etappen blev en enkel promenad på ca 5 km till Clinton Hut. Var superfint väder och vi avslutade med ett iskallt bad. Här höll stugvärden och parkrangern, Ross, ett ”hut talk” som tog mer än en timme och fick de flesta att börja somna.

Andra dagen började vi hyfsat tidigt och gick igenom ett varierat landskap och vi fick en första syn av Mackinnon-passet som vi skulle gå över nästa dag. Under dagen såg vi den utrotningshotade Blue Duck och det gick ett antal laviner runt oss som dånade som åska i dalen, dock på ok avstånd. Efter 5-6 timmar kom vi fram till Mintaro Hut där vi skulle bo. På detta ställe uppmanade stugvärden att vi skulle se till att knyta ihop kängorna för att inte bergspapegojan, ”Kea”, skulle sno skorna. En Kea kunde nämligen flyga iväg med en sko, men sällan två. Kea är en endemisk art från bergen i Nya Zeeland och är den enda papegojan som kan leva i alpina områden. Det är mycket intelligent. Till exempel hörde vi en historia om en Kea som ståtligt visat upp sig för en vandrare som tog foto, under tiden som fotografen la all sin uppmärksamhet på fågeln passade en annan Kea på att tömma fotografens väska!

Milford Track är känd för att vara en av de finaste vandringarna i världen, men också för att vara en av de blötaste. Det regnar i snitt 6 meter per år! När vi vaknade upp tredje dagen och insåg att det som de tidigare dagarna var ganska stabilt väder kändes det bra. Dagen började tufft uppför ända tills vi kom till toppen av Mackinnon-passet där vi fick strålande utsikt eftersom vädret var så bra. Efter detta gick det nedför via emergency track, för att det var lite mycket snö i bergen fortfarande, tills vi kom till Quintin Shelter där vi tog en avstickare till Sutherland Falls som är Nya Zeelands högsta vattenfall med en fallhöjd på 580 m. Efter en lång dag kom vi fram till Dumpling Hut där vi skulle sova sista natten, även denna dag avlutades i ett fint men kallt ”swimminghole”. Under kvällens “hut talk” berättade stugvärden att det skulle börja regna rejält inom kort. Regnet kunde börja under natten, eller under morgondagen. Hon uppmanade att vi skulle gå så tidigt vi kunde för att se till att vi hann över några av floderna som garanterat skulle bli översvämmande under detta regn. Hon meddelade också att om regnet startar tidigt under natten så kommer hela vandringsleden att stängas av och vi får stanna kvar I stugan på obestämd tid.

I tre dagar hade vi haft fantastik vandring med bara lite duggregn, vi hade haft rejäl tur med avseende på hur mycket det normalt regnar i detta område. Men nu var det slut på turen. Lyckligtvis hade det inte börjat regna på natten så vi fick lov att påbörja sista vandringsdagen som planerat. Men regnet började på morgonen och fortsatte sedan hela vandringsdagen och mer därtill. Sista dagen blev väldigt, väldigt blöt. Tillslut kom vi iaffall fram till Sandfly Point (som heter så eftersom det är så mycket sandflugor att man bara vill komma bort därifrån!) som var slutet på Milford Track.

Dyngsura åkte vi från Sandfly Point till Milford Sound. Vi gick till ett café där vi fick på oss lite torra kläder och fick lite varm lagad mat, äntligen framme. Här väntade vi någon timme på Jenny´s föräldrar, Thomas och Susanne, som skulle komma och hälsa på oss några veckor på resan och som precis varit på Milford Sound-kryssning. Vi åkte alla fyra från Milford Sound till Te Anau där vi hade bokat ett boende för natten. På kvällen bjöd Thomas och Susanne oss på en god italiensk middag. Var riktigt gott efter några dagars frystorkat.

Nu hade det ju egentligen varit skönt att ta några dagars ledigt från promenerande, dessvärre hade vi redan bokat upp oss på en vandring på Stewart Island som skulle börja nästa dag. Därför var det bara att packa om väskan, plåstra om de skoskavda fötterna, och göra sig redo för nästa etapp. Dagen började med en bilresa till staden Bluff längst söderut på sydön där vi tog en färja till Stewart Island. Precis när vi börjar vår båtresa säger kaptenen “Folk, looks like we will have a smooth ride over today”. Skönt tänker Thomas och jag som har lätt för att bli sjösjuka. Det tar dock inte särskilt lång tid innan det börjar gunga rejält och jag och Thomas har fullt upp att hålla maten nere. Vi tänker att kaptenen måste ha skämtat. Hursomhelst klarar vi oss över utan att kasta upp frukosten, men jag kände mig klart omtöcknad efteråt. Susanne och Jenny mådde dock prima och tyckte det var jättekul med stora vågor…

I Oban, som är den enda staden på Stewart Island, tar vi en minibuss till starten av vandringen och vi börjar sedan gå på eftermiddagen. Eftersom vi har förflyttat oss ganska långt och befinner oss på en annan ö känns det som att Milford Track var ett tag sedan. Skoskaven påminner oss dock snabbt om att vi faktiskt inte har haft någon vilodag alls. Vandringen är hursomhelst fin och till skillnad från förra vandringen går vi längs havet och ser vågorna rulla in. Vi upplever också rejäla väderomslag. På loppet av 20 minuter upplever vi strålande sol med knappt ett moln på himmeln, stark och kylig blåst, regn och sedan hagel! Vi kommer fram till Port Williams Hut framåt kvällen.

Dagen efter gick vi tillbaka samma väg som vi kom och var tillbaka i Oban på eftermiddagen. Efter en välförtjänt pannkaka på ett café tog vi båten tillbaka till Bluff. Denna gång säger kaptenen “Well folks, looks like it´s gonna be a bumpy ride today”. Efter bara några minuters resa insåg vi att när de sa att förra båtresan var lugn så skämtade de inte. Vågorna sköljde över båten och spyorna flödade. Jag lyckade mirakulöst nog hålla nere pannkakorna men alla hade tyvärr inte samma tur. Det var den helt klart värsta båtresa vi upplevt. Väl i hamn bestämde vi oss lite slumpmässigt för att boka ett par nätte utanför staden Invercargill. Vi hade nu varit igång och vandrat i 6 dagar och kände att vi behövde lite vila, en varm dusch och tvätta kläderna. Var på ett trevligt lite mikrobryggeri med.

Efter Invercargill bar det av längs sydöns sydöstra kust som bjöd på fantastiska vyer, sjölejon, sälar, och en pingvin (fast bara Mikael och Susanne såg den, Jenny o Thomas satt i bilen för det regnade!). Tillslut kom vi fram till Dunedin där vi spenderade några dagar. Vi åkte bland annat ut till halvön utanför Dunedin där vi såg både Albatross och Pingviner i 100-tal. Denna gång fick även Thomas och Jenny se dem. :-).

Sista dagen i Nya Zeeland åkte vi till Christchurch där vi bodde i ett gammalt fängelse. Vi tog sedan flyget på morgonen, sa tack och hej till Nya Zeeland och styrde sedan skutan mot Sydney.

Australien började lite sådär med att Jennys väska hade blivit helt massakrerad vid flygningen. Förutom detta gick överfarten bra och vi landade i ett soligt och skönt Sydney tidigt på lördagsförmiddagen den 19:e december. Efter att vi checkat in på YHA i the Rocks gick vi ut för att spana in staden. Vi gick på lite måfå vilket tog oss över Harbour Bridge och sedan till en marknad där Thomas passade på att köpa in en ståtlig Toyota-keps. Vi käkade lite intressant marknadsmat och sedan tog vi båten över till Darling Harbour. Härifrån promenerade vi till Chinatown och seden tillbaka genom shoppingdistrikten till vårt boende där vi åt för att sedan avsluta med en kvällstur till operahuset.

 

Andra dagen i Sydney började med en morgonjogg runt operahuset, botaniska trädgården och Darling Harobur. Inte fy skam! Efter detta tog vi en buss ut till Bondi Beach där vi bland ett otal andra försökte hitta en plats på stranden. Efter en skön dag på stranden åkte vi till Centennial Park där vi gick på bio under öppen himmel. Föreställningen började med att några hundra fladdermöss flög över oss. Häftig känsla!

Sista dagen i Sydney ägnade vi åt shopping och i synnerhet åt att försöka hitta en ny väska till Jenny. Blev tillslut en Osprey. Tur för Jenny att väskan gick sönder, nu har hon en lika bra väska som jag.

Vi åkte från Sydney den 22a december med vår nyuthämtade bil. En Toyota Camry, vilket passade oss Toyotaälskare perfekt! Vi åkte sedan mot Blue Mountains där vi gjorde ett första stopp i början av Nationalparken där det fanns chans o se kängurur, vilket vi lyckades med. Check på den! Efter detta drog vi vidare till Katoomba där vi bodde på “No 14”. Detta var samma boende som jag och min kompis Bengan bodde på för 10 år sedan. Det var inte mycket som hade ändrats, samma inredning och samma tant som drev boendet. Skylten var dock ny :-).

Andra dagen i Blue Moutains var det dags för lite vandring igen. Vi åkte till Wentworth falls för att gå rundan “Overcliff/Undercliff/National Pass/Valley of the Waters”. Regnet höll igen och vi fick en riktigt fin dag med fantastiska vyer. Thomas var helt lyrisk över detta ställe och för att toppa denna dag lagade han dessutom glögg till oss. Inte genom att köpa Blossa på ICA som inte finns, utan från grunden! Susanne socialiserade istället och kände snart alla på boendet.

När vi kom tillbaka till boendet så hade det börjat regna igen och nu hade Jenny tröttnat på kylan och regnet. De sista dagarna i Nya Zeeland samt de tre sista dagarna i Australien hade varit ganska kyliga och prognosen såg inget vidare ut för Australiens sydostkust den kommande veckan. Det började googlas på planer att ändra om resrutten till tillexempel Adeleide där det var 35 grader varmt. Efter lite öråd avstyrde vi dock denna ide och körde som tur väl var på ursprunglig plan.

Vi vaknade tidigt på julaftons morgon i Blue Mountains där vi spelade julmusik och åt risgrynsgröt för o få lite julstämning. Julstämningen  rent generellt i Australien var väl sådär, iallafall om man jämför med Sverige, så vi fick göra vad vi kunde. Vi åkte sedan söderut och tog en lunch i Wollongong innan vi landade i Jervis Bay där vi skulle fira julafton. Vi började med o gå ner till stranden för ett glas bubbel innan det obligatoriska julbadet. Nog för att julstämningen är bra mycket bättre i Sverige, men det är synd att klaga när man får möjligheten att ta ett dopp i stilla havet på julafton. Kvällen avslutade vi med trerätters på lokala råvaror såsom räkor, lax och känguru!

Juldagen är dagen då Australiensarna själva firar jul, och det gör de inte med genom att klä ut sig till tomte, laga Jansons och sitta inne med tända ljus. Istället hänger de runt med familjen på stranden och har värsta BBQn. Vi hoppade över BBQn men la oss på en strand i Jervis Bay för o se hur det gick till. Sedan drog vi vidare mot Eden.

Vi började annandagen i Eden med en morgonlöprunda och dessutom gå på det slitna gymmet som råkade finnas på vårt motell. Sedan drog vi vidare längs kusten där vi bland annat stannade vid 90 mile beach. Framåt kvällen kom vi fram till Foster där vi käkade lite klassisk Australiensk pubmat. Dagen efter var det dags att åka ut till Wilson Promontory där vandring stod på agendan. Vi valde en runda på ca 16-17 kilometer som efter någon mils vandring i bushen kom ner till en öde strand där havet var otroligt blått. Vi satte oss nere vid vattenbrynet för o vila fötterna och käka lite lunch. När vandringen var över kom vi fram till en strand där det rullade in fina surfvågor. Då passade vi på att provåka vågorna med vår nyinköpta bodyboard. Grymt kul, men det värsta var att Thomas som aldrig åkt förr spöade skiten ur oss på brädan.

Efter Foster drog vi vidare mot Melbourne där vi i synnerhet la fokus på mat. Kaffe o mat är verkligen Melbourneiternas grej. Första kvällen hade vi planerat att prova en restaurang, ”Chin Chin”, som var rekommenderad i vår guidebok. Vi provade ringa och boka men fick då reda på att denna, och många av de populäraste restaurangerna i Melbourne, inte tar emot bokningar. Man får helt enkelt köa. Vi gick dit vid 7 tiden och fick då reda på att kötiden till ett bord var ca 3 timmar, men det var inte säkert att vi skulle få något bord överhuvudtaget även om vi köade. Vi hoppade över detta och hamnade på en slumpmässigt vald restaurang utan kö, men som för den delen serverade kanonmat ändå. Dagen efter tänkte vi dock göra ett nytt försök på finrestaurang, då på mexikanska ”Mamasita” som också var en restaurang som man fick köa till och som var riktigt populär. För o försöka undslippa kön så gick vi till restaurangen redan vid halv fyra och fick då bord direkt. Först trodde vi att det kanske inte var så populär restaurang, men när vi hade ätit och lämnade restaurangen sträckte sig kön långt ut på gatan. Och maten – jo, det var nog det hittills bästa vi ätit på resan!

 

/Mikael