29october

17-28 september
På lördagen 17 sept. anlände vår bil som vi hyrt de närmsta veckorna, uppkörd från Johannesburg genom Botswana. En fyrhjulsdriven tvåsitsig bil med taktält som vi skulle köra ner genom Namibia till Kapstaden. Tog 2 tim att lämna över bilen med mycket genomgångar av allt från kylskåpet till hur man grävde sig ur djup sand. Första dagen stannade vi i Livingstone för att fixa alla grejor, fylla på bilen med mat och vatten sant att låta mig hinna piggna till lite till innan vi gav oss ut för långt i ödemarken.

Fyller på bilen med mat och framförallt 25 liter vatten.

På söndagen var det äntligen dags! Skönt att vara självförsörjande igen. Tog M10 mot Katima Mulilo i Namibia, det lät ju som en stor och bra väg. Det var det inte.. Har aldrig sett så mycket potthål i våra liv! Var 20 mil och skulle ta 3 timmar, tog 5. Korsade gränsen till Namibia efter lite fix med att växla pengar och ”ebola test” som bestod av att de kollade feber, tur att jag var nästan frisk igen. Var lite nervösa för gränskorsning med bil efter alla hemska gränser i Centralamerika men denna gick som en dröm i jämförelse, mycket mer avslappnat i hela Afrika. Inte alltid snabbt men lugnt och inte så hotfullt alls.

Supernöjda över att vara på egen hand igen. Inga fler afrikanska bussar!

Vägen var somsagt sådär. Men någon tänkte till och märkte ut detta hålet iallfalll.

Var mycket folk och fä på vägen. Men just här gick det inte att köra särskilt fort ändå.

Fullt med små byar överallt.

Någon som har för bråttom. Lägg märke till grenen som ligger för att markera lastbilen, ifall man inte skulle se den…

Var lite annan trafik på vägen med.

Krävs tydligen mycket papper för att byta land med bilen.

Första natten bodde vi på en campingplats som tillhörde Protea hotel by Marriott med utsikt över Zambezi floden, inte alls dumt. Visste inte vad vi skulle förvänta oss av camping i Afrika men Namibia och Sydafrika iallafall har en välutvecklad camping kultur med massor av fina campingplatser skulle det visa sig. Inhägnat med vakter oftast, fina lägen och bra faciliteter, och eftersom det är någon slags mellansäsong nu så var det inte mycket folk så bokade inget innan. Perfekt! Träffade massa imponerande Sydafrikanska pensionärer som lastade 4×4 bilen full och drog på tältsemester norrut några månader varje år.

Såhär åker då de sydafrikansk pensionärerna på semester. Hade kanske varit något för PRO.

Första kvällen skulle vi fixa iordning allt för första gången, gick rätt bra tills vi skulle laga mat. Gasköket bara fes brände lite och det slutade med att vi fick ved av grannen och gjorde Pasta Carbonara över öppen eld. Gick ju bra det med. Sov lite nervöst första natten men gick ju bra och på morgonen funkade helt plötsligt gasköket.

Fixar tältet för första gången.

Eldad Carbonnara

Fixade sim kort till telefonen och kompletterade med lite mer mat innan vi gav och iväg genom Caprivi. Caprivi strip är en omtvistad och outvecklad del av Namibia som påminner mycket mer om Zambia och Malawi egentligen med byar, folk och djur överallt vid vägen. Dock är hela vägen belagd numera och sjukt bra. Spikrak, 120 km/h på ny asfalt sant nästan ingen trafik. Var mest kossor, getter och barn man fick akta sig för att köra på. Mikael spanande mest efter Caprivi link som är en lång kraftledning som ABB har byggt. Sjukt spännande såklart.. Körde drygt 50 mil hela vägen till Rundu vid gränsen mot Angola och sov på en trevlig lodge där varje campingplats hade egen toa och dusch. Köpte ved och körde lite Braii. Braii är då grill, det är typ det enda sättet folk lagar mat på här, dagen är inte komplett om de inte köpt lite braii kött, kryddat med special braii krydda och kört med braii galler över själva braiien. Så det gjorde vi!

Det vanlig lyxpålägget när man är utomsocknes. Undrar om man rest för länge när man börjar tycka Marmite är gott?

I den lokala gallerian. En mataffär hade renoverat och skulle nyöppnas. Med tanke på uppslutningen är det nog så roligt det blir i Caprivi.

Caprivi strip. Spikrak väg med fantastisk asfalt.

Är inga indianpoppcorn precis, men man får ta det som finns.

Caprivi link. Jättefin!

Damer på promenad.

Röda stugan är då vår egen toa och dusch. Hur lyxigt är inte det!

Braiiar på lite braiikryddat kött med braii gallret på braiien.

Nästa dag lämnade vi Caprivi och landskapet förändrades helt till stora stängslade farmer utan folk och fä. Landade i Grootfontein lagom till lunch och kollade bl.a. in ett museum i ett gammal tyskt fort. Det var vår första insikt i hur de vita namibierna (tyska och engelska ättlingar) och sydafrikanerna lever. Dörren till museet var låst och en skylt med ”admission is reserved” satt över dörren. En kvinna släppte in oss och var supertrevlig men just samma sak skulle vi komma att se massa fler gånger, mer i Sydafrika än Namibia men ändå. Ovant och lite obehagligt tyckte vi, men sen kanske det finns en anledning.

Yey, vi blev insläppta.

Resekoffert från förr. Tycker de reste lätt jämfört med oss.

Gamla foton på Himba folket. De gnider traditionnelt in hela kroppen och håret i ocra. De finns lite överallt och man kan ta kort på dem för pengar. Vi har lite svårt för det så får fota fotona istället.

Kollade även på världens största meteorit, Hoba meteoriten som var otippat cool. 50 ton, 80 000 år gammal och består av 84% järn och 16% nickel. Tänkte bo på en camping där men efter att blivit välkomnade av 4 rabieshundar (eller ev. bara dåligt dresserade knähundar) åkte vi vidare Tsumeb där vi sov en natt innan ett av Namibias största turistställen, Etosha National Park.

Livsfarligt att går här!

Men det var fint.

Meteoriten! Den har aldrig flyttats, eftersom den då väger 50-60 ton. Vi tänker att det är som motsattsen till Kryptonit, så man blir jättestark av den. Kändes så!

Såg ut som en sten först men kollar man noggrannare så såg det definitivt ut som metall.

Etosha är 4800 km2 består till stor del av en uttorkad saltsjö och man kör själv runt i parken. Vi hade ingen bokning men som tur var fanns det plats på en av de tre campingplatser som finns i parken, Halali Camp som ligger mitt i. Bokade och betalade två nätter där och cruisade så sakta genom parken. Var 9 mil till campet på bara grusväg närmsta vägen med hur mycket djur att se som helst, så tog några timmar.

Första campet i parken där man betalade inträde. Kändes mer som man kommit till en Marockansk oas.

Fullt på vägen. Allt var mer eller mindre vitt av dammet och saltet.

Var massa tromber över slätterna. Såg farligt ut men en körde över oss och det hände inte så mycket alls.

Fanns giraffer överallt.

Och elefanter.

Köpte en karta över parken med alla djur i. Bättre än att kalla dem getare, stor getare, fin getare osv som vi brukar göra…

Glada att vi hade vår karta med.

Siesta bakom bilen. Eftersom det var så torrt nu hade träden inga löv, så skugga fick man skapa själv. Och den behövdes!

En overland truck rullar in. Är alltså gruppresor fast med ombyggda lastbilar och ofta camping. Väldigt populärt tydligen. Cape to Cairo med dessa är ett fenomen, men jag vet inte o någon vågar köra de resorna längre… Denna innehöll iallfall 25 tonårstjejer som ockuperade badrummet hela kvällen.

Etosha är känt för stora flockar av djur och nu när det är torrsäsong samlas de vid vattenhålet. Sov två dagar i parken och körde oräkneliga mil grusväg för att kolla på djur. Sista dagen lämnade vi parken med 10 min till godo på vårt tillstånd.

Gick upp innan soluppgången för att hinna njuta innan det blev för varmt och för mycket folk.

Trodde detta var en sten först.

Giraffen ville inte vara med på bild trotts att vi bad den stå stilla.

Punkare.

Vilda wilderbeasts! (innan känd som ful getare…)

Väldigt entusiastiska turister och en lätt förvånad zebra.

En gigantisk elefanttjur blockerade vägen för oss, så vi fick snällt vänta…

…men det sket han i.

Körde ut på själva saltsjön.

Här fanns bara Homo sapiens.

Blommade lite!

Pga torkan samlades alla djur vid vattenhålen.

Jobbig att ha långt till marken ibland.

Försök räkna dessa zebror om ni kan!

Det suddiga längst bort i bild är då enligt säkra källor (andra turister med bra kikare eller objektiv) ett lejon som har tagit en elefantkalv. Vi valde att bara tro på dem.

När vi lämnat parken stannade vi och åt lunch i en liten stad, Outjo. Då ser Mikael plötsligt en bekant kvinna med käpp. Efter lite funderande inser vi att det är den svenska psykolog vi träffade på Fiji precis i början av vår resa, väldigt otippat att träffa på henne igen på en helt annan plats i världen! Checkade in på ett camp tidigt och slöade lite på eftermiddagen, Mikael sprang en runda medan jag skylde på att jag inte var riktigt frisk ännu och läste bok istället…

Braii master

Dik-Dik vid vår campingplats. Typ mini mini rådjur.

Nästa dag var det avfärd mot Damaraland rakt väster ut. Här övergick asfalten snart till grusväg och det var långt till någon civilisation. Stannade och kollade på Petrified Forrest som är träd som blev begravda under istiden och blivit förstelnade eller till sten helt enkelt. Hela Namibia är känt för sina stenar, mineraler och ädelstenar. Åkte vidare till Twyfelfontein som är känt för sina 2500 år gamla hällristningar i sandsten. Eftersom det knappt aldrig regnar här så är de väldigt välbevarade. Många platser här har sjukt krångliga namn, många på Afrikaans, eftersom Namibia tillhörde Sydafrika fram till 90-talet. Afrikaans kommer ju från holländska kolonisatörer eftersom alla vet hur holländska låter förklarar det ju endel…

Mikael vid en förstelnad stubbe. Om ni undrar hur varit det är här så är det väldigt varmt!

Förstelnade årsringar.

Twyvelfonteins visitorscenter var byggt med tanken att man skulle lätt kunna ta bort byggnaden utan att lämna några spår efter sig. Väggar av gabioner fyllda med lokal sten och tak och väggar av oljefat. De hoppas jag dock inte de lämnar kvar. Namibia har iallfall en modert tankesätt när det gäller sånt! Var riktigt snyggt dessutom.

Lite klättrande för att komma fram till ristningarna. Väldigt vackert landskap.

Lejonet med en hand på svansen är tydligen mest känt.

Skarpa för att vara 2500 år.

Guiden drämde dock gärna sin stålskodda käpp på ristningarna. Tänker att det gör endel för erosionen tillslut.

Riktigt torrt och öppet nu.

Blåste storm och sand på kvällen så vi fick sitta inne i bilen och äta. Vårt kylskåp ville inte fungera så bra så fick äta icke kylvaror. Här blandade grönsaker med pasta och pesto. Är inte alltid så glammigt att vara på semester, men man är alltid hungrig så det var gott ändå!

Efter en sjukt blåsig natt var det uppstigning långt innan gryningen på schemat. Planen var att ta sig igenom Skeleton Coast national park som är känd för sina öde vilda stränder med skeppsvrak. Egentligen behöver man skaffa tillstånd i Windhoek innan men dit ville vi ju inte åka. Efter lite googlande trodde vi att man kunde få ett transit tillstånd vid gaten som tillät oss att köra in vid Springbokwasser och ut längre söder ut vid Ugab river samma dag, men var inte alls säkra på det. Så var lite nervösa när vi körde 12 mil dålig grusväg för att komma till grinden, men som tur var släppte de igenom oss utan protester! Landskapet i Damaraland var torrt men det blev riktig öken ju närmare kusten vi kom, dock väldigt vackert hela vägen.

Tidig morgon som alltid. Har långt att köra denna dag.

Var ett riktig westernlanskap påvägen till Sprinkbockwasser.

Här vågar man ju inte stanna. Hade kunnat vara en Steven King bok.

Drömmlikt.

Fina landskap!

Men helt öde var det ändå inte. Tyre repair är nog det mest lukrativa eftersom alla verkar få punka. Vi hade två reservdäck med men klarade oss faktiskt!

Äntligen framme vid grinden.

Welwitschia var nästan det enda som växte i detta extremt torra landskap.

Torrt men vackert. Eller så är det vår sjukt tjusiga bil som gör det.

Ägnade dagen åt att kolla sanddynerna, vrak, en gammal oljerigg och bara njuta. Vägarna blev mycket bättre i parken och vi lämnade den i god tid innan grindarna stängde. Då hamnar man istället i Dorob NP som är nästan lika öde förutom fiskare med väldigt kittade bilar.

Mot kusten.

Bra med vägskyltar så man såg vart vägen var. Såg ut ungefär som resten av landskapet annars.

Kollar lite på dynerna.

Fina!

Mikael försöker spotta tandkräm på mig. Man blir lite knäpp av att bara umgås med varanndra 🙂

En oljerigg som sett bättre dagar.

Sakerna rostar fin i den salta luften.

Blir nog svår att reparera.

Bra att ha bilen som utkikspunkt ibland.

Ta lite kort mitt på vägen. Inte så överdrivet mycket trafik..

Timade en bil vi mötte för att se hur långt vi såg, var väldigt långt.

Smygfotade någon slags dagbrott.

Skeppsvrak. Förr gick det massor av skepp på grund här, och om besättningen överlevde kylan, hajarna och strömmarna kom de upp på en kall och helt öde kust utan mat eller vatten.

Men fina att fota.

Framme vid Ugab river och lämnar parken.

Stannade vid en sälkoloni i Cape Cross och campade sedan vid en superfin men nästan tom lodge några km bort. Är stekhet på dagarna men nätterna har varit svala och nästan kalla ibland. Fast vi har ju våra sovsäckar för -10C så oss går det ingen nöd på.

Fiskare var de enda som var här nu.

Ett modernare vrak. En fiskebåt från Angola tydligen.

Cape cross sölkoloni.

Här blev det ingen picknick.

Trångt och mysigt.

Luktade fruktansvärt.

Men det brydde sig inte denna om.

Lodgen låg som tur var utanför stinkzonen. Jagades massor med var här på kusten tidigare. Så dethär är en valskalle.

Tog en promenad på stranden. Var bara vi och två fiskare där.

Blev inget bad dock.

Lite kallare och blåsigare än imorse.

Värmde oss i restaurangen med schack och brasa.

Nästa dag åkte vi vidare ut med kusten, stannade och kollade lite i Hentiesbaai och sedan åkte vi vidare till Swakopmund som är en gammal tysk stad och nu en populär semesterort. Var som att komma till en annan värld! Efter 2 mån utan en vettig affär fanns helt plötsligt kläder, skor och god mat! Vi käkade vansinnigt god sushi, shoppade solglasögon och konstaterade att vi behövde lite civilisation så vi checkade in på en hostel två nätter. Fixade mest dagen efter, kollade på den fina strandpromenaden, tvättade kläder, åt Sushi igen och sedan grymt god mat på kvällen på ”Tug boat”.